Hattberget

Utisktsberget vykort år 1906 (troligtvis).

Observera det fina lilla badhuset med eget inhängnat utebad vid Nissero. Badhuset finns kvar men inte den lilla badanlggningen.

Hatten (både själva berget och kungens hatt på stången.) idag.

Enligt sägnen så tappade Kung Väderhatt sin hatt här när han flydde till häst från sina fiender. Han och hästen störtade i vattnet och båda klarade sig. Men han tappade alltså sin fina hatt.

På så vis skulle Kungshatt ha fått sitt namn.

Kungen hade å sin sida fått sitt namn från sin fina och praktiska hatt. Han behövde bara svänga den så fick hans skepp vind från det håll som hatten vridits i.

Karl August Nicander skrev en dikt om händelsen om kungens mod som också finns uppsatt på stolpen till hatten. För mod behövdes sannerligen om man skulle rida ut över den här branten ...

Den mer troliga och lite mer prosaiska förklaringen till Kungshatts namn är att markerna här runtomkring tillhörde kungen och en hög bergkulle ofta kallades för en hatt.

Kungshattsklippan, som ligger mitt emot Sätra båtsällskap, mäter 57 meter över Mälaren vid normalvattenstånd, uppifrån ser man ända in till Stadshuset.

Här låg tidigare en vårdkase, alltså en ordentlig hög med torrt virke som vid fara kunde tändas på. På så vis kunde man varna för fientliga skepps närmanden och man kunde vara försvarsberedd när segelbåtarna till slut anlände.

Men vårdkasen fungerade också som sjömärke som man kunde navigera efter.

På 1600-talet togs vårdkasarna bort men här ersattes den av en väldig hatt. Först av trä, sedan av koppar.

Hatten förfor och ersattes av koppar, som i sin tur stals under andra världskriget. Emil Norlander i Nissero ordnade en insamling till en ny hatt av koppar, som sattes upp 1925. Ytterligare en gång saboteras hatten när någon vräker ner stolpen. En ny tillverkas återigen, nu av plåtslagaren Bill Oscarsson från Kungshatt. Den sattes upp 1996.

Sjömän säger att det ger god tur och god seglats om man hälsar på hatten. En tradition som fungerar än idag.

Kungshatt.

En konung i Sverige, han flyr icke gärna,
står stilla i spetsen som himmelens stjärna
och lyser och strider för hela sin här;
ty håller ock Sverige sin konung kär.

Men är han allen i förvillande skogen
och svärdet är brustet och hästen är trogen
och fienden efter i hamn och i häl,
då rider han undan. Däri gör han väl.

Den mordiska hopen med glimmande spetsar
ren drager sitt notvarp i tätaste kretsar
och ropar: »Rid undan till havsuddens kant!
Vi taga dig väl uppå klippans brant.»

På klippan är kungen och havet inunder,
och bakom är döden och trummornas dunder.
Han hör, hur hon nalkas, den brusande jakt,
guldsporren han frestar med väldig makt.

Men gångaren reser sig — djupet förskräcker —
så rak som en karl, och sitt betsel han bräcker.
Han stryker tillbaka. Den modige kung
nedfäller sin hatt uppå blommande ljung.

Allt högre det trummar, och sköldarna klinga;
men konungen klappar på rykande bringa
sin fåle och säger: »Förråder du mig?
Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»

Och hästen förnimmer den vänliga handen,
ser tvärt över viken den grönskande stranden,
hör dånet bakom sig. Han störtar sig då
så modig och snövit i böljorna blå.

O ve, det är konungens yttersta timma!
Nej, konungen lever, och hästen kan simma;
han simmar så väl och så stolt som en svan,
och vågorna leka med fladdrande man.

De kungliga fiskare, alla de hundra,
stå skamliga kvar uppå berget och undra.
De tänkte så säkert få konungen fatt
men fingo ej mera än konungens hatt.

På klippan syns hatten i viken sig spegla,
och alla ännu, som på Mälaren segla,
de hälsa Kungshatt. Och det säges med rätt,
att Svearnes konung ej gripes så lätt.

Karl August Nicander.