Rosenvillan

Historien om huset som inte gav upp.

Herrhamn, Kungshatt, Stockholm.

(se filmen här eller text och bilder under den)

Rosenvillan på Kungshatt, huset som räddades tre gånger. Klicka för filmsammanfattning, annars läs full version nedan.

Stockholmsutställningen 1897.

Husets historia börjar på Stockholmsutställningen 1897.

Här, bakom båten som vi ser på bilden, finns ett hus. När utställningen rivs, flyttas det till Kungshatt. Troligtvis i form av byggnadsmaterial. Plankor, brädor, stockar mm.

Så var huset, tillsammans med tre andra, räddade, första gången.

Rosenvillan ägdes sedan länge av dramatenskådespelerskan Märta Arbin.

Hon föddes 1901 och var känd från flera stumfilmssammanhang, men även från talroller som i Hets mm.

Hennes morfar, som var timmerman och byggmästare, ritade och konstruerade huset och säkert var det hennes pappa sjökaptenen som seglade med stockarna och virket genom Slussen till Mälarens lugna vatten.

Husen ser ut som gedigna grosshandlarvillor, men de två återstående är båda inredda med små lägenheter, flera i varje hus.

Troligtvis byggdes de redan från början med tanken att de skulle kunna hyras ut. Den här delen av Mälaren är ju känd för att högreståndspersoner från Stockholms innerstad lät sig ros ut till sommarnöjena här omkring.

Här fanns också ett stort och flera små tegelbruk på ön, där säsongsarbetare behövde någon stans att bo.

Som kuriosa har det berättats att Greta Garbo lär ha varit på besök och kvar finns den galge som hon ska ha hängt sin kappa på, numera kallad den Garbiska Galjen…

(Erik Wilhelm Wilhelmsson var född 1850. Hans son Per Bror Arbin var sjökapten och gift med Anna Wilhelmsson, deras dotter och Wilhelms barnbarn var alltså stumfilmsskådespelaren Märta Arbin född 1901)

Rosenvillan hattfest år 1900.

Familjerna Häggblom och Wester besökte tidigt huset och bilden föreställer någon högtidlig sammankomst från den tiden och kanske har vi byggmästaren själv, stående längst bak? (Erik Wilhelm Wilhelmsson, född 1850). Kanske hyrde familjerna sommarnöje här?

Den här bilden läggs 2017 ut på en Stockholmsgrupp på internet av en släkting till personerna på bilden. Han undrar om någon kan tänkas veta var den är tagen?

Och därom råder väl inget tvivel?

Rosenvillan hattfest år 2009.

Men tillbaka till husets historia.

De fyra lägenheterna i huset hyrs ut under många år, både till tegelarbetare och till sommargäster.

Två mycket gamla hyresgäster, ett tyskt par, kommer förbi 1981 med sin båt och berättar att Märta Arbin själv brukade elegant promenera längs stranden på 1920-talet, rökandes en cigarett med mycket långt munstycke, antagligen har hon de fyra husen som eget sommarställe och hon eller föräldrarna hyr dessutom ut många av lägenheterna.

Märta Arbin, 23 år gammal, på väg från badet med sin hund på stigen nedanför Rosenvillan sommaren 1924, vid bryggan fanns då ett litet badhus, numera inrett till bastu..

John Holmén från Uppsala ringer mig i augusti 2017.

John berättar att hans dotter håller på att göra en film om honom och undrar därför om de kan få komma ut till Kungshatt.

Hans föräldrar bodde i Rosenvillan på nedre botten, troligtvis i lilla södra lägenheten som syns närmast på bilderna ovan.

John föddes 1936 och då bodde familjen där. Pappan Anders arbetade på tegelbruket. Han brände tegel. Året därpå föddes hans båda bröder, som var tvillingar. De föddes i huset. Mamman hade gått upp på en korgstol som gick sönder och hon föll vilket framkallade förlossningen. Det var på vintern och hon födde i lägenheten. Sedan la de barnen, som ju var för tidigt födda och veka, inbäddade på en spark och tog sig över isen (och rännan som passerades med hjälp av utlagda brädor) till Sätra där en ambulans väntade.

John var alltså tre år när de flyttade från ön, men han minns moster och morbror som bodde lite närmare bruket, de arbetade också där, mostern ”vände tegel”, så att de kunde torka runt om.

Han minns att de skulle gå till släktingarna och passerade en jättegran, som hade så stor rot över stigen att han fick lägga sig på den och häva sig över, mostern hade då berömt honom och det minns han än idag.

Han minns också att det var kallt och dåligt isolerat i huset, så på vintern hängde mamman ett täcke mellan hans säng och väggen för att hålla värmen.

Stockholms Stadsmuseum var på besök 1973, då var fortfarande huset bebott och i någorlunda skick.

Men sen sakta förfaller det ...

... till slut så till den grad att de sista hyresgästerna får bo kvar gratis de sista åren, men så småningom flyttar även de. Taket har rostat bort, det regnar in i hela huset, fönster och dörrar är trasiga och delar av stommen, tak och golv har ruttnat.

De sammanlagt fyra husen och tvättstugan säljs till ett exploateringsföretag. Man ansöker om att få riva allt och avstycka 40 nya tomter.

På länsantikvarieämbetet protesterar man. Länsantikvarie Ulf Boethius menar att den sammantagna bilden av de olika husen med sina bevarade snickarglädjesfronter mot fjärden var synnerligen kulturhistoriskt intressant.

Han skrattar när han berättar det för mig ”det gav ju inget som helst rättsligt skydd men bolaget drog tillbaka sin ansökan.”

Rosenvillan 1981.

Jag köpte huset 1981 och arbetet med att rädda det en andra gång startade.

Många hade tittat på huset, men ingen har vågat sig på det. Det förblev osålt i flera år. ”Det är tyvärr kört” var omdömet, bortom räddning…

De flesta fönstren är utslagna, verandorna har säckat ihop, på ett ställe har allt ruttnat ihop så att kan man ramla ner genom ett hål i taket, rakt igenom hela huset, ända ner i källaren, någon enstaka dörr står och slår i vinden.

Någon har eldat på golvet och på övre verandan står på väggen med fet penna: ”Här knullade Johan och Elsa. På en madrass.”…

Baksidan.

Salongen nedre botten.

Övre sällskapsrummet.

Kökshörnan.

Men huset var underbart och Märtas Arbins son, Lars Runsten, skänker oss originalritningarna, egenhändigt ritade med tusch på vaxad väv av hans mormors far.

Räddningsarbetet kan börja.

Undertecknad under arbete. Samma hörn som i bilden ovan.

Angripet virke togs bort helt eller hyvlades av ner till friskt. Nytt (gammalt) virke är här inlagt i taket och en grundstock har kompletterats.

Arbetet drar igång, verandan verkar skev.

Inklädningen tas bort och verandorna är verkligen dåliga. De rätas upp. 40 stockar får bytas. Allt med eget arbete.

Södra verandan hänger fritt i luften. En del av stockarna är så mjuka att de kan borstas bort med en hård borste.

Ruttna stockar byts.

De nya fönstren är inte helt lika de gamla, de är cirka 15 cm kortare än de ursprungliga. Det var en miss som jag sedan ångrade, men det var vad ekonomin tillät och det kom att rättas till i nästa omgång…

Många stockar måste bytas ut.

Jag köpte återanvänt gammalt friskt virke som fraktades från Gladökvarn. Ett par stockar i taget på ett skidställ på biltaket. Som jag sedan formade på plats.

De gamla stockarna blev förlagor till de nya.

En sida i taget säkras upp.

Verandan rätades upp med domkrafter och säkrades i rak position.

En svag golvlutning behölls, så som det en gång var planerat för att regnvatten skulle kunna rinna av.

Till slut blev den rätt bra.

Färgen blev rosa, (linolja brutet med oxidrött) så småningom lite mer nertonad än här och med gråblå detaljer.

Inte den byggnadshistoriskt sett bästa kombinationen, men färgerna finns på några få 1700-talshus på Djurgården, så helt fel blev det inte, och vi gillade det och huset kom att bli Rosenvillan. (Efter att vi först skämtsamt kallat den för ”Skär-gården i Mälaren”.)

Norra väggen innan.

Norra väggen efter. Den rosa kulören något mer dämpad och hörnor och foder i ljust grå.

Samma sak med stora verandan. Öppna, ta ner, byta ut.

Ena sidan i taget så att inte allt rasade.

Stabilt och rakt från grunden. Med sneda stag som håller konstruktionen fast.

Själv är jag nästan mest stolt över timmermansjobbet. Här egenhändigt infällda stockar helt kopierat enligt hur det var förut.

Verandan glasades in igen och snickarglädjen kom tillbaka. Barnen kom att älska huset.

1991. Efter tio år var hela huset återställt. Räddat. Nu för andra gången.

Räddningen kunde firas med massor av fester.

Branden

I oktober 1999 brinner huset. Troligtvis har tvättmaskinen orsakat det hela.

Turen i eländet var att ingen skadades. Den enda som var hemma var den äldsta dottern som kallade på brandkåren och som fick vila ut på sjukhuset med rök i lungorna, men i övrigt klarade sig med blotta förskräckelsen.

Hon hade gjort allt rätt. Stängt dörrarna, ringt brandkåren, räddat sina pass och kattungen, och framför allt, räddat sig själv.

Ekerö brandkår var oerhört snabbt på plats med båtar, och brandbåtar från Nacka kompletterade efter att ha slussat sig in i Mälaren.

Till slut låg hela viken fylld av brandbåtar, med enorma pumpar nedsänkta i vattnet som fullständigt vräkte och sköljde vatten över det övertända huset.

Samtidigt som de placerat dottern med syrgas i en av sina båtar, och i tumultet hittat hennes stövlar.

Tur att det finns sådana människor.

Salongen.

Stora sällskapsrummet.

Köket.

Undertecknad och kvalitetsansvarige år 2000. Allt brandskadat togs bort och byggaren ville bygga nytt på de gamla skadade bottenstockarna. Kommunens utsedde kvalitetsansvarige sa nej till det, som tur var.

Återuppbyggnaden

Det tog flera år att återuppbygga huset.

En rättvis och kunnig skadereglerare på försäkringsbolaget ger besked: Huset kan, så som jag önskar, återuppbyggas som det var, - men med existerande moderna metoder! ”Jag kan inte få mossa i väggarna…”

Men det visade sig snart att moderna metoder även kan innefatta mycket av traditionellt byggande.

Men vägen till ett återuppbyggt hus var kantad av enormt besvär och sanslöst stort engagemang ska sägas. Förhandlingar och diskussioner ibland dagligen i flera år, och dessutom i princip daglig kontakt med hantverkare och andra på plats.

Problemet var, lustigt nog inte försäkringsbolaget, man betalade för allt som vi kom fram till, problemet var snarare byggbolaget, som på daglig basis försökte sig på billigare varianter av bygge, för att spara pengar. Det var allt från att försöka göra en inte godkänd grundkonstruktion (där kvalitetsansvarige stöttade mig, ”så dålig konstruktion kommer jag inte att godkänna.”) till att montera plastknoppar på kökslådorna för 10 kronor styck, då träknoppar kostade 15…

Jag var inskriven som byggherre. Det blev jag snart helt klart varse, när några grannar på andra sidan ön hörde av sig via sin advokat. Antingen betalar jag för byggbolagets vintersneddande över deras tomt med fyrhjulingar, eller så stämmer de mig. Jag betalade och krävde det tillbaka från byggbolaget …

Som tur var är den ansvariga snickaren både en hedersknyffel och en sällsamt skicklig yrkesman, (som helst inte följde byggbolagets idéer om snabba och billiga lösningar.)

Ur byggnadsvårdssynpunkt är det bäst att byta ut så lite som möjligt, men om man står inför fakta, så är alternativet att göra det så bra som det går efter den situation som man står inför.

En mycket kunnig arkitekt ritade upp huset, exakt så som det en gång varit, inklusive kopierade listprofiler, paneler, foder, dörrar, fönster, köksskåp mm.

Så vi byggde som förr, helt i trä och gediget; att bygga gediget är trots allt en modern metod.

Huset byggdes således på stabil grundkonstruktion. Kraftig liggande ytterpanel, som förr, råspont (trä) i alla väggar, även på båda sidor i alla mellanväggar, breda golvtiljor (ramlagt!) snickerigjorda dörrar och fönster enligt de ursprungliga (ingick egentligen inte, men ett polskt snickeri kunde specialgöra dem efter arkitektens detaljerade ritningar, till samma pris som byggvaruhandelns färdiga kostade), paneler i naturliga material i hela huset (ingen plast någonstans, förutom då i golvmattan i badrummen) på taket läggs plåt enligt gamla traditioner, tre gamla järnspisar och tre gamla kakelugnar inköps och återuppbyggs, utanpåliggande kuloledningar för el, fasta snickerier, vedlårar, snickarglädje, mm.

Köken byggs på plats i pärlspont, så som de var förr och fasta köksskåp och vedlårar byggs enligt hur de såg ut förr.

Snickarglädjen ingick däremot inte. De räknades som konstnärlig utsmyckning och det ingick inte i försäkringen. Jag gjorde dem själv, helt enligt några gamla som räddats ur askan.

Det var mycket bra, ja, det blev till och med en förutsättning, att jag själv personligen hade lagat hela huset tidigare. Det fanns inte en list, inte en golvbräda, inte en stödstock eller tapet som jag inte visste om. Allt fanns dessutom dokumenterat, eftersom jag följt att det egna arbetet med kameran i ena handen.

Huset målas sedan utvändigt med kulturhantverkarnas linoljefärg (så som en fungerande modern metod!) och invändigt tapetserar vi med handtryckta limfärgstapeter, snickerier målas med linolja och de breda skurgolven behandlas med såpa.

Gamla bräder från det nedre golvet räddades och jag gjorde själv locken till vedlårarna mm av dem.

Huset var därmed räddat.

För tredje gången.

Gillt.