Huset på Gran Canaria

Historien om huset på kanarieöarna. (Publicerat i GCfriends febr. 2019)

 

  Jag kom tidigt till Kanarieöarna, redan som ung, kan ha varit kring 1968 eller så, då åkte jag dit och upptäckte de underbara öarna. Därefter blev det många resor, så småningom ville jag gärna se det lite mer genuina livet bakom turistområdena. När mina nu vuxna barn var små övervintrade vår lilla familj först på La Palma några månader och sedan på La Gomera (1986).

  La Palma var enastående och vi hyrde ett tomt hus i en liten by som hette San Andrés på östsidan. Vi var de enda främlingarna och blev sällsamt väl mottagna. Kanarierna småpratade gärna lite i mataffären och i den lokala restaurangen fick vi ett stambord.

  Min lite knaggliga spanska blev snart, inte bra kanske, men någotsånär.

  Vår sexåring började genast leka med byns barn som gärna samlades utanför vårt hus och hoppade rep och spelade boll. De förstod varandra direkt, barn är så oerhört pedagogiska. När skolan startade följde hon helt enkelt med barnen dit. Läraren tog fram en bänk till henne och hon gick några månader i spansk skola. Bara så där …

  Det tog inte heller lång tid innan grannarna visade oss på mer eller mindre hemliga naturliga havsbassänger i närheten.

På La Gomera bodde vi först i San Sebastian, huvudstaden, och upplevde den lokala karnevalen, som var något mycket speciellt. Jag sydde glittriga klänningar till båda döttrarna och sexåringen dansade med karnevalsdrottningen och bebisen tittade storögt på.

  Först nästa resa till La Gomera upptäckte vi sydvästsidan på La Gomera med Valle Gran Rey. En underbar grön dal med mycket sol och bad. Nästan inga turister, det vill säga visst fanns det, men mest tyskar som köpt hus eller som övervintrade som hippisar.

  Kvällarna tillbringades med lokalt öl och med att lyssna till hur hippiegänget på stranden trummade mycket rytmiskt till solens nedgång.

  Därefter blev det La Gomera många gånger. Lärde känna vår lokala hyresvärdinna rätt bra och det blev många trivsamma kvällar med andra långbesökare och övervintrare på taket, med vin, god mat och gitarrkomp.

  Det fanns dock en motsättning, som inte alltid var så kul. Kanarierna gillade inte tyskarna.

— Deras barn leker inte ens med våra i skolan, förklarade hyresvärdinnan.

  De tyska övervintrarna sov i grottorna på stranden och sålde egenhändigt trädda halsband till de mer kortvariga turisterna. De gick gärna runt på barerna och tiggde bröd.

  En lokal bananarbetare, som ständigt gick i sina av banansafter brunsvarta kläder, kom förbi ibland. Han kände en ära i att i alla fall på söndagen klä sig i vit skjorta och svart kostym. Han var fattig, visst, men stolt. När en av hippiegänget kom förbi honom så vände han sig demonstrativt bort.

— Hippis! fräste han och spottade på marken. De var bara låtsasfattiga! Kunde när som helst flyga tillbaka till Tyskland.

  Vi var väl någonstans mitt emellan. Absolut inte tyskar! försäkrade vi ofta, inga hippisar, bara vanliga människor … men ändå sällan accepterade som vänner av Kanarierna.

 

  Här på slutet av 60-talet började jag leta efter hus. Här, i värmen och i det spanska lantliga lugnet ville jag tillbringa mina frusna vintrar.

 

  Min lust efter ljus och värme kombinerat av praktiska tankar. Det vill säga: Helst Europa! Varmt även i smällkalla vintern och fortfarande Europa, ja, då återstår ju bara Kanarieöarna.

  Många blev resorna. Senast med lilla sladdbarnet Tore, idag åtta år.

Och varje gång vi har varit nere har jag spanat. Efter hus.


Havsbassäng på La Palma.

Santa Cruz de la Palma. Elegant vackert.

Utiskten från vår Pension på Gomera. Tore fick bli sheik.

La Gomeras nationalpark är en skog av lagerträd. Helt underbar. Tyskarna vandrar ofta här och det finns många utmärkta leder.

 

Husköpet. Del 2

 

  Vi hade inga pengar, och det blev nästan ett skämt. Det där att jag skulle köpa hus på Kanarieöarna. Jag drömde om alla förfallna hus som jag såg. ”Det där kan väl inte kosta mer än några tusenlappar!”

  Hustrun och barnen skämtade om mina husdrömmar. En gång sa sexåringen efter att vi under en söndagsutflykt snurrat runt flera timmar i hyrbil på serpentinvägarna. Nere i en dal ligger ett underbart övergivet hus, mitt i grönskan. Mina ögon får det där lite drömska över sig. Men sexåringen protesterar direkt. ”Pappa!” säger hon bestämt, ”det är ingen idé att du ens tittar på det där huset! för jag kommer aldrig mer att åka hit!” Ett par timmar bak i bilen längs kräksmättade serpentinvägar hade gjort henne helt klar i sin uppfattning.

Men jag fortsatte att titta, trots att det inte fanns några pengar. Drömma kostar inget.

  Sen, fyrtio år senare händer det. Ekonomin har helt plötsligt givit oss en möjlighet. Vi har sålt vårt hus här hemma och flyttat tillbaka in till stan och hör och häpna, vårt hus hade ökat med över en miljon i värde…

  Jag åkte ner. Nu jädrans!

 

  Men insikten slog sig tungt ner i mellangärdet. Det kan inte bli mitt älskade Gomera, hur vackert det än är med sina underbara, gröna vandringleder i Lagerskogen, sina gamla vackra hus som klättrar längs bergssidan vid Valle Gran Rey, sina enorma bananplantager och sin väldiga strand. Inte heller det lugna, eleganta La Palma. Det är för lång resa. Om man nu ska åka ofta.  

  Att först flyga och sen ta både båt och buss blir för mycket. Måste bli en ö med regelbundet direktflyg.

  Nu återstod den nästintill omöjliga uppgiften; att hitta Gomeras eller La Palmas vackra lugn på Teneriffa eller Gran Canaria.

  Jag ville dessutom gärna ha värme och sol, alltså inte högt upp i bergen eller långt upp i norr.

  Mycket svårt. Men inte alls omöjligt skulle det visa sig!

När jag släppt tanken på att det skulle ligga helt intill en sandstrand blev det oerhört mycket lättare. Helst ville jag ha en gammal bevarad stad. Finns faktiskt en hel del, men mest uppe i bergen (kallt) eller uppe i norr (mindre sol).

  Problemet med Kanarieöarna är som hemma i Sverige, vill man bo på landet med åkrar, ängar och klätterträd till barnen eller i stan med gångavstånd till bio och teater? Jo, man vill ju ha båda. Samma sak här. Vill man ha badstrand och party, eller vill man ha genuint spanskt lantliv med siesta under korkeken?

  Man får helt enkelt välja det ena som utgångspunkt och sen ta sig till det andra. Jag valde det lugna spanska livet som bas. Med möjlighet att lätt ta sig till Playorna med bil.

  Det tog faktiskt inte lång tid innan jag hittat min stad: Ingenio.

Bara tio minuter rakt väster om flygplatsen. Gammal, faktiskt medeltida stad, med underbara slingrande gränder, en kyrka, en handfull små restauranger och riktigt nära till allt. Den ligger mitt på öns östra sida, med mycket av södersidans sol och ändå en glimt av norrsidans grönska. Mitt genom staden slingrar sig en underbart grönskande barranco med både parker, tennis- och fotbollsplaner.

Sex kilometer till flygplatsen, sex kilometer till stranden (tio minuter med bil eller buss) och inom en halvtimme hittar man både till Las Palmas, sydkustens stränder eller långt upp i de gröna bergen.

  Lugnt läge, inga turister, några nordeuropéer som köpt egna hus, men ingen charter, bara stilla spanskt småstadsliv, men ändå både affärer, barer och restauranger.

  Men finns här något hus till salu?

 

Ingenio, med kyrkan till höger. Staden ligger mitt på öns östra sida, en grön barranco skär rakt igenom den med palmer och parker.

Dans på Placa de Candelaria  utanför kyrkan.

De gamla gränderna i Ingenio är ofta helt intakta sedan medeltiden. Flera hus är från 1500- och 1600-talen.

I barrancon som vindlar sig rakt igenom staden finns både parker, tennis- och fotbollsplaner.

Ingenios egen strand heter el Burrito, en skön sandstrand och ett par barer och några restauranger i den lilla strandbyn. Tio minuter med bil eller buss (den går ofta).

Husköpet. Del 3

  Kanariernas Hemnet heter Idealista. Och där finns det hus till salu. Inte några, inte många -utan mängder! Men mycket svårt skulle det visa sig. Många lägger ut sina hus som en ren chansning, med dubbla priset mot vad det är värt. En del är bara oinredda garage, andra med skumma delningsvillkor. Några ligger långt och avigt till uppe i bergen. Men, bland andra finns det pärlor! Nu var det ju lite lättare för mig, eftersom jag visste var jag skulle leta. Bara i Ingenio.

  Jag drar en ring kring staden på kartan och då visas bara husen till salu inom ringen.

  I mitten av stan finns en enastående park. Parque Nestor Alamo, med grönskande gräsmattor, fotbolls- och tennisplaner, blommande buskar och kanarieöarnas högsta palm. Norr om parkerna slingrar sig den gamla stadens kvarter intakta. Helt underbara hus från 1500- och 1600-talen och kullerstenslagda smala gränder.

  Här. Här skulle jag leta.

 

  Ett annat outgrundligt problem med säljsajten Idealista är att man nästan aldrig skriver ut adresserna. De små prickarna som visar var huset ligger är bara sisådär ungefär utsatta.

Men jag lärde mig till slut att känna igen vägarna, korsningarna, kyrkorna, bakgrunderna på bilderna och kunde lista ut var husen låg.

  Jag letar och tittar. (Jag var tidigare intresserad av ett annat hus, men jag fick jag aldrig kontakt med mäklaren. Det låg i en liknande gammal fin stad som Ingenio fast på Teneriffa (Candelaria, vid kusten) utan hotellkomplex (eller rättare sagt bara ett). Tror att jag, utan att överdriva, ringde hundra gånger och talade in på telefonsvararen. Åkte till kontoret. Lät hälsa till honom, mailade, messade, men det var inte möjligt. Han ringde inte tillbaka, han messade aldrig och inget mail fick jag. Tror att han ville dölja att han inte kunde engelska).

Men.

  Sen plötsligt ramlar jag bara på Margaritas hus. Hon bor med sin man i Ingenio på Gran Canaria och har nu dessutom ärvt sin brors hus, som ligger i samma stad. Hon har skött det och haft det som museum i tio år, men tröttnat. Nu skulle det säljas.

  Jag skickar bilder på huset till hustrun och får ett kort svar: Köp!

Huset ligger i de gamla kvarteren, helt nära parken. Det är från 1600-talet och består av fyra små hus runt en minimal kullerstensbelagd gård med en palm. En liten trädgård utanför och en entré fylld av hängande gröna blommor.

Stort, totalt sex rum och kök, med plats för både de nu båda vuxna döttrarna och deras familjer och min nuvarande lilla familj med hustru och åttaåringen.

  Möblerna och urgamla krukor som ingått i museets samlingar står kvar!

  På taket finns en rejäl soldränkt terrass med utsikt över både staden och havet.

  Den nya delen av huset har modernt kök och badrum.

Grannarna är helt underbara, hjälper mig att hitta ägarna på sin dator.

  Priset för allt är 150.000 Euro. Jag prutar till 130.000. Det motsvarar ungefär en miljon trehundratusen kronor.

Lyckliga trycker Margarita och jag varandras händer.

 

  Huset är bara helt enastående. Kan inte riktigt smälta att vi lyckats köpa det för en dryg miljon kronor. Fyra riktigt gamla hus kring en minimal liten gård. 1600-tal. Ett före detta museum!    

  Riktigt så där Kanariskt genuint, där de olika rummen vetter ut mot den lilla egna gården. Tore får ett ”eget” hus, även om han än så länge helst sover inne hos oss. Mina vuxna döttrar och min frus syster och systerdöttrar som kommer på besök - alla samtidigt, får egna rum när de kommer och hälsar på.

  Delen ut mot gatan är helt renoverad, med fungerande kök och badrum. Visserligen 70-talskakel, men helt fräscht och funktionsdugligt.

  Enda praktiska problemet var kön till duschen på mornarna. Men va tusan, vi är ju på semester …

  Och bäst av allt: En enastående terrass med milsvid utsikt. Runt oss vrider sig stadens äldsta kvarter och rakt söderut tornar kyrkan upp sig, i öster ser man hur solen stiger upp bakom havet och på kvällen kryper den sakta ner bakom bergen.

  Vi provsover en natt på taket. Det är svalt och skönt, vi tittar stilla på stjärnorna och somnar till kyrkklockan som stilla klämtar i natten och hundarna långt, långt borta.

Välkommen in.

Huset ligger inne i de medeltida kvarteren.

Utanför finns en minimal trädgård och ett av rummen har en egen balkong.

Ingången är fylld av gröna växter.

De fyra små huset vetter alla mot den lilla gården, med gröna växter och en palm.

En mysig plats för en stilla kopp kaffe.

Husen är från 1600-talet och det övre sovrummet har en egen balkong.

Urgamla krukor som samlar upp regnvatten och  nattens fukt. På morgonen fanns rent dricksvatten i krukorna.

I det övre sovrummet är allt bevarat, till och med möblerna står kvar.

Golvet är original, helt underbart för en bevararnörd som jag.

Handsågade, separat infogade urgamla plankor.

Museet blir en härligt matsal. De gamla utställda krukorna står kvar i sina utrymmen.

Här får hela familjen med både barn och barnbarn plats.

Kök och bad är helt moderna. 1970-tal, men praktiskt och väl fungerande.

Terrassen har fått en pergolasäng och utsikten visar både hav och stad.

Vid kyrkan finns en exlusiv italiensk restaurang med utsikt och vita dukar (la Vicaria) och i de gamla kvarteren finns lokala små underbara restauranger (La juvenid et tu, ovan).

El Burrero, sex kilometer från Ingenio. Här finns både sandstrand, klippor, några restauranger och ett par barer.

Se även ”Ingenio Björkum” på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=b2gFPy7f4Wg

Husköpet. Fortsättning 4.

Praktiska detaljer och ekonomi.

 

  Vi har nu köpt ett kringbyggt urtypiskt kanariskt hus på 170 kvadrat och med sex rum, takterrass och kök för 1,3 miljoner kronor!

  Att det varit så överkomligt pris beror alltså främst på att det inte ligger på promenadavstånd till strand. Men läget är, som jag ser det, idealiskt för oss.

När vi landar på Gran Canarias flygplats, är vi i princip framme, tio minuter med hyrbilen eller bussen från hem. Och att ta sig till någon strand känns väldigt enkelt. Inom en kvart med hyrbilen hittar vi fyra små fina stränder. Flera med lokala små, mysiga restauranger. Den närmaste tar inte ens tio minuter att köra eller ta bussen till.

  Tore (8 år) tycker att det är synd att det inte ligger bredvid Aqualand, men vi tröstar honom med att åka dit emellanåt …

Att köpa hus i Spanien är inte speciellt svårt. Det handlar i alla fall om Europa. Det mesta av lagar, bestämmelser och byråkrati känner man igen.

Vi hade ingen advokat eller annat ombud, bara en bra förstående mäklare som sålde.

  Men det tar tid. Visst kan man tröttna på det byråkratiska, segt innan allt är klart, samtidigt är man ju rätt glad över att det sedan efteråt faktiskt står inskrivet i prefekturet att man nu är rättmätig ägare.

  Vi hade tur med en genomarbetad mäklare som sålde huset, han kommer från Frankrike och håller till i Telde. Han förstår allt speciellt med att köpa hus här som nordeuropé och lotsar oss genom allt. Han har ju faktiskt själv gjort det.

Han följer oss till de olika kontoren där allt ska regleras. En hög tjänsteman läser högt igenom alla 20 tättskrivna pappersarken. På spanska. Jag nickar emellanåt. Visst. Så bra!

  Hustrun och jag skriver under, under nogsamt överinseende av lagmannen. Tore gäspar, men står ut.

 

  Man måste ha NIE-nummer. Det är det statliga motsvarigheten till våra personnummer. Det får man lätt på konsulatet härhemma. Jag svettades först med alla byråkratiska blanketter, på spanska förstås, men med översättningar. Allt skulle laddas ner. Hade, tror jag fyllt i allt, när det visade sig vara helt fel blankett … När vi sedan fått en tid på ambassaden så visade det sig att den nya blanketten också var fel, men … alla blanketterna låg ju där (!) i prydliga travar och den urtrevliga kvinnan bakom disken hjälpte till med allt!

  Att köpa hus på Kanarieöarna är lite annorlunda mot hemma. Istället för att folk bjuder över varandra och den djärvaste och snabbaste får det, så ligger alla huspriser här en bit över vad man hoppas på. I princip finns en genomsnittlig prutmån på tio procent. Det är rätt praktiskt, eftersom kostnaden, alltså avgift för lagfart mm ligger på tio procent.

Säljaren betalar för mäklaren.

  Att öppna ett bankkonto var på samma vis oerhört tidskrävande. Vi var på banken sammanlagt fem gånger och jag tror hon knappade på sin dator en timme varje gång.

  Ett bankkonto behöver man. Mycket lättare att betala husräkningarna och billigare att göra kontantuttag. Men smarta som vi var gick vi till det lokala kontoret på vår lilla plaza i Ingenio. Det var Bankia, som låg där och en sällsamt trevlig kassörska. Hon kunde ingen engelska, och min spanska, ja … Men vi fick vårt konto och våra spanska bankkort. Och vi har nu blivit goda bekanta!

  Kontot använder vi för att göra automatiska betalningar för el, sophämtning, vatten och skatt. Dessutom för husförsäkring, som banken mycket lätt hjälpte till med att förmedla.

  Bankkorten är ju lokala och det blir ingen avgift för uttag.

Det är faktiskt inte så speciellt dyrt att hålla huset. Det är sammanlagt fem betalningsmottagare, vatten och sophämtning handlar om några hundralappar per år. Vi har det ju som ”vinterställe” och det går inte åt så mycket el heller, försäkringen och skatten är beräknad på inköpspriset, så det blir rätt överkomligt faktiskt och flera av räkningarna kommer bara en gång om året.

Min uppskattning är att månadskostnaden (förutom husfix och städning) ligger långt under en tusenlapp per månad.

 

Underhåll och fixning.

  Vi har, som tur är, blivit mycket goda vänner med säljaren. Margarita och hennes man Antonio bor i Ingenio. Hon har skött huset under tio år efter att hennes bror gått bort. Framför allt har hon tagit hand om alla blommorna. Hon undrar lite försynt om hon inte kan få fortsätta med det …

Vi är nu vänner och har besökt dem både på kaffe och middag. Till påsk blir det vår tur.

  Margarita har sedan dessutom två helt underbara kontakter. Hon har en vänlig städerska och hennes son är hantverkarspecialist. Han fixar själv och hans vänner gör allt han inte kan.

Vi ber Margarita om att få hjälp av hennes städerska. Margerita sköter det åt oss! ber henne städa innan vi kommer och lägger ut för hennes timpengar … (Vilken pärla!) Behövs, speciellt när sandstormen dragit förbi. Det ligger ett tunt lager brunt stoft över allt. Man har inte träsklar här, så dammet virvlar gärna in.

Hennes son José hjälper oss med allt husfix!

  Det var en del fix, i alla fall till en början. Han har satt upp ett redigt räcke till övervåningen och en spiraltrappa till terrassen. Tidigare var det räckesfritt (!) till övervåningen (lite darrigt med en sprattlig åttaåring …) och en enkel stege till terrassen, men hur kommer man då upp med kaffekoppen? Sen har hans gode vän bytt all el (alla sprakande kontakter ett minne blott), satt in två airconditions, snickeribyggt en trädörr med fönster, bytt ett träfönster med spröjs och de har vävtätat och målat taket. vi har också tätat och satt in trösklar överallt. Ingen sandstom gör sig längre något besvär ... Allt till vanliga justa lokala priser. (Att täta och måla fyra tak 12.000 kronor inkl. material, som prisexempel).

Sen, bäst av allt; de har byggt en säng uppe på terrassen med pergolaskugga och utsikt över både stad och hav …


Ekonomi

Sammantagen ekonomi, (i kronor mellan tummen och pekfingret.)

1,3 miljoner för huset.

Hundratusen lite drygt i avgifter.

Tvåhundratusen för reparationer.

Hundratusen för prylar: (övertagande av gamla möbler, ny säng, tvättmaskin, nytt kylskåp och takmöbler mm)

Sammantaget kring 1,7 millar.

 

Klart slut. ;-)

Svante Björkum februari 2018