Kungshatts historia

Kungshatt 1861

Kungshatt är en ö i Mälaren som ligger mellan Drottningholm och Sätra.

Ön är 2,3 km lång och 1,2 km bred och det är tio kilometer båtvägen till Stockholms stadshus.

På grund av sin stora höjd över vattnet så fanns ön redan på förhistorisk tid. Här gick vattenleden ut till Birka och många stenyxor har påträffats.

En forngrav och bosättning finns norr om Kungsborg, en forntida boning söder om Zetterberget, en falsk hällristning mellan Kungsborg och Tegelbruket.

Redan på vikingatiden fanns vårdkasar, upplagt virke som kunde tändas för att varna för fiender. En linje av vårdkasar fanns ända från ytterskärgården in till Birka. En av kasarna fanns på berget där nu hatten sitter. De som hade i uppgift att tända kasarna var viktiga och deras arbete synnerligen viktigt. De fick böta med sitt liv om de missade att tända vårdkasen. I Bovikens södra del finns kvadratiska breda diken som är grävda för vattenavrinning. Här tror man att vårdkasarnas mannar med sina familjer kan ha hållit till.


Eftersom det inte finns någon bro eller bilväg måste alla transporter till ön ske via båtar. Varje område hade sin egen ångbåtsbrygga.

Den äldsta bryggan är från 1700-talet och ligger vid allén nedanför bruket.

På 1800-talet fanns; Alphyddan, Kungsborg, Zetterberget, Kunghättan, Pettersdal, Herrhamn, Österdalen, Nissero och Eriksbergs ångbåtsbryggor. Nya Kunghatt fick sin brygga 1914.

Många var diskussionerna kring den då så kallade Kungshattsleden och Förbifart Stockholm kom till slut att bli en underjordisk passage som mycket lite påverkar ön, trots att den dras rakt under.


På ön finns idag 177 tomter med cirka 140 hushåll. De flesta husen är sommarhus, men en hel del har kommit att bli åretrunthus.

SL:s  nya dagliga pendeltrafik från Stockholms innerstad hitut har gjort livet här enklare och ön mer lättillgänglig för många.

Längs stränderna ligger vackra sekelskiftesvillor. Några byggda med virke från Stockholmsutställningen 1897.

Här finns också tre lite större bebyggda fritidshusområden, Kungshättan, Kungsborg och Nya Kungshatt.

Några mindre områden som Zetterberget, Herrhamn, Alphyddan, Kungsvik, Kungshättan, Pettersdal och Nissero m.fl. har alla vackra sekelskiftesvillor som ligger längs vattnet.

På ön finns flera före detta tegelbruk.

Här ligger också Didrik Taubes 1700-talsgård och ett om möjligt ännu äldre litet torp och dessutom en bondgård från 1700-talet.

(se vidare under kartrubriken Kungshatts gård)


Ön är skogsklädd med tre små sjöar.

Här finns omfattande lertäkter, som präglar landskapet med bestående lergropar. Många är övervuxna med gräs, blommor och rosensnår. Inne på ön har groparna vattenfyllts och med tiden blivit vackra näckrossjöar.

Längs upp på hattberget fanns en vårdkase som skulle varna för anfall. Där den legat sattes på 1600-talet upp en påle med en hatt av trä istället för vårdkasen. Hatten byttes ut i omgångar och idag sitter här en hatt av koppar.


På ön finns mycket vilt; älg, rådjur, grävling, vildsvin, mink, utter, räv, hare, bäver och ekorre.

Bland fåglarna märks korp, häger, trana, ormvråk, sparvhök, fiskljuse, örn, skarv och småfåglar.

Jakträtten tillhörde länge kronan och Kung Gustav V jagade varje år på ön. Det jagades älg, rådjur och hare. Från Drottningholm tog man ut mat till jägarna och det var inga problem att få låna hus för dessa måltider.

Carl von Linné var på Kungshatt!

Så här skriver Linné om parasiterande växter, i det här fallet om Viscum som växer på och av andra träd.


"Viscum wäxer altjämt utur stora trän, finnes wid Kongshats Sätesgård, och i Småland i Sunnerbo Härad. De gamle hafwa trodt, at detta träd icke skulle kunna wäxa utur sit egit frö, deraf, at wäd- ret ej kan flytta bären utur det ena trädet i et annat, och så framt det kom dit, fölgde ock, at det skulle falla neder: ty trodde de, at det framwäxte som en böld eller onaturlig wäxt. Men de togo intet wara derpå, at Foglarna åto up bären, och giorde dem til kärnan oskadde ifrån sig igen, tillika med en seg wätska, genom hwilken fröen fastnade. Hwaraf ordspråket lyder: Turdus sibimet ipsimalum cacat; af samma bär kan giöras fogellim, fast det sker lika så godt af min Ilex. Detta Viscum planterat upgror aldrig, der icke fröet sås uti något stort trä, antingen i en spricka eller iholig gren, eller ock uti något litet borat hol på stammen."

ur Linnés "rön om växters plantering, grundat på naturen" (1739)