Gubben i lådan

Martin Andersson, eller Gubben i lådan, eller Tråd-Anton bodde i en minimal låda på Kungshatt. Strax ovanför Herrhamn, mot skogen just där Kungshättans sportstugeförening slutar.

De flesta i sportstugeföreningen har hört talas om ”gubben i lådan” fast det nu är mer än 30 år sen han dog och hans stuga/låda låg väl gömd under en stor gran och knappast var något man snubblade över, precis.  

- Gubben i lådan? Tja, han var snäll men lite säregen. Gick alltid barfota, sommar som vinter. Sålde saker han tillverkat av metalltråd inne i Stockholm. 

- Kunde han leva av det? Ingen visste riktigt. Han bara fanns där. Vänlig och tystlåten. 

- Bodde han verkligen i lådan? Jo Martin, som han hette, trivdes i sin lilla låda där under granen. 

Så svarade man när jag som nybliven kungshattare – året var 2006 – började fråga om vem som kan ha bott i den förfallna pyttelilla lådan under den jättelika granen alldeles i slutet av stigen, innan den stupar ner mot Mälaren. Han som skulle ha varit min närmaste granne. Platsen var det sumpigaste, myggigaste stället på hela Kungshättan. Varför i all världen ville han bo där? I en förfallen billåda med rester av en skumgummimadrass, en rostig kamin och massor av lika rostiga konservburkar.

Hans vattensjuka tomt har nu köpts av ett ungt par som gör underverk med den. Dränerar, fäller träd, odlar och bygger. Det är en ren fröjd att se allt det fina som görs. Och i ett hörn ligger resterna av den gamla lådan, Martins bostad. Den höga granen är borta. Snart har spåren efter ”gubben i lådan” försvunnit för alltid. 

Jag bestämde mig för att ta reda på mer om mannen som kunde ha varit min granne. Det måste väl finnas någon som kunde berätta, tänkte jag. Och det gjorde det – men Martin Andersson visade sig vara en gäckande personlighet. En man med flera smeknamn. Kanske flera identiteter? 

 ”Gubben i lådan” hette han på Kungshatt. 

”Tråd-Anton” kallades han på Adelsö. 

Och i Fittja kallades han för ”Mecken”. Han har bott på alla ställena och slutade sina dagar i en HSB-lägenhet på Reimersholme. Om han hade något smeknamn där förtäljer inte historien. 

Vi tar det från början:

Martin föddes i juli 1907. Hans mamma Alma Andersson var 41 år och ensamstående. I kyrkboken står ”fader okänd”.

De bodde på Lilla Linadal i Sundbyberg, i centrala stan. Mamman titulerades ”elektrisk trådfabriksarbetare”. Förmodligen jobbade hon på Sieverts Kabelverk, f.d. Trådfabriken, som under lång tid var Sundbergs största arbetsgivare. 

Martin gick i Sundbybergs folkskola på Vegagatan till 1920, då han slutade fjärde klass och skolgången var över för hans del. När han var bara 16 år dog hans mamma i diabetes. Martin stod ensam i världen. 

Då gick han till sjöss. Han skrev in sig på Stockholms Sjömanshus nr 45. Men det där med att vara sjöman var ingen succé, i alla fall inte till en början. Han mönstrade på skonerten Triton i Karlskrona den 22 september 1924 och skulle arbeta som kock. Det gjorde han i sex dagar. Sen rymde han. De fick snabbrekrytera tysken Schmidt som kock i stället.

Vart tog han vägen? Han hade ingen folkbokföringsadress utan verkar ha gått upp i rök. Åren gick. Myndigheterna började reagera. Svenska militären ville ha tag i honom för att han skulle göra lumpen, men ingen Martin Andersson dök upp för att mönstra. 

Inte förrän 1942, mitt under brinnande krig, inställde han sig plötsligt för att göra sin plikt som soldat. Då var han redan 35 år gammal. Betraktas som vapenför. 179 cm lång, står det på värnpliktskortet. Och det gör att man blir fundersam. En rätt så reslig man – hur kunde han få plats i kojan uppe på Kungshatt? Men det är en senare historia – det ska dröja ända tills 1955 innan han hamnade där. 

Vid den här tiden, i början av 40-talet, bodde Martin Andersson i en pytteliten stuga på Adelsö. Det är ju så längesedan att det är svårt att hitta människor som minns honom. Men Seth Björk som är en bra bit över 90 år vid det här laget hade affär och körde lastbil när Martin Andersson bodde där, han minns.

Han berättar att Martin Andersson (kallades för ”Tråd-Anton”) tillverkade grejer av metalltråd. Sånt som man har i modeaffärer, säger Seth. Trådgalgar? undrar jag. 

-Nej, snarare som byster. Modeller som kläderna hängdes upp på och visades i skyltfönstret. Han jobbade tillsammans med en smed på Adelsö. När ”Tråd-Anton” hade några trådmodeller klara tog han dem på bussen och åkte in till Stockholm för att sälja dem.

-Han var lite speciell, lite säregen. Han talade på ett ålderdomligt sätt och höll sig gärna för sig själv. Tonårsgrabbarna skojade gärna med honom. 

På ett elakt sätt?

-Nej, nej, nej - ingen var elak mot honom. 

-Han var flitig med att arbeta och klarade sig utan hjälp från samhället. Han redde sig själv. Men han var ingen sällskapsmänniska.

1955 kom Martin Andersson till Kungshatt. Då köpte han tomten 1:157, Braxen 10, av Aktiebolaget Seven för 6 600 kronor. I kontraktet hade han yrkestiteln ”trådmakare”. Men han hade fortfarande kvar sitt hus på Adelsö. Kanske kojan under granen var hans fritidsställe?

Han är sannerligen litet motsägelsefull, den käre Martin. Man skulle kunna förledas att tro att han var en fattig asocial särling när man ser resterna av den förfallna koja där han lär ha trivts så bra. Men han var tvärtom en hårt arbetande människa, som inte verkade vara rädd att ge sig på nya utmaningar. På 60-talet kunde han lägga en ny titel till sina gamla: Sjöman. Trådarbetare. Och nu blev han brovaktare.

Bron mellan Fittja och Vårby var en del av gamla Riksettan och öppnades genom att bron vevades med en spak runt sin egen axel. Det var brovaktarens uppgift. Martin Anderssons jobb. 

Olle Magnusson, som är hembygdsföreningens ordförande, minns honom mycket väl. 

-Det var kul att hjälpa brovaktarna med att öppna och stänga när man var liten grabb på 50-talet, säger Olle. Martin kallades för ”Mecken”, han hade en brovaktarbostad i Fittja Bro, men bodde nästan mest på sitt gamla fyrskepp Östra Kvarken som låg i Mälaren på bekvämt avstånd från brovaktarjobbet. 

Östra Kvarken funkade som fyrskeppsstation 1924-1960, då fartyget ersattes av kassunfyren Nordvalen. Låg mellan Bottenviken och Bottenhavet, ungefär i jämnhöjd med Umeå på svenska sidan och Vasa och Jakobstad på finska sidan. När skeppet pensionerades och ersattes av en kassunfyr blev det kanske till salu och Martin Andersson slog till?

Fyrskeppet hade varit stiligt en gång men med tiden blev det rätt rostigt och skorvigt. Rent ytmässigt var det nog den största bostaden Martin hade haft.

-Sista gången jag träffade honom hade han gått i pension och bodde ute på fyrskeppet. Jag puttrade förbi med min lilla snurra och småpratade med honom ett tag.

Hur var han?

-Martin var lite grann av en kuf, men det var nog alla brovaktare. Det var ett ensamjobb. De var alltid litet udda. Men Martin var snäll, inte elak eller så där. Jag tror han var ganska ensam.

När Martin Andersson var 66 år gick han i pension och flyttade till – hör och häpna! – en HSB-lägenhet på Reimersholme. Efter ett helt liv i stugor, kojor och båtar blev han alltså en ”vanlig” farbror i en prydlig etta ett stenkast från Pålsundet. Där bodde han till sin död 1987.

Nån gång i livet måste den tidigare okända pappan ha gett sig till känna, för när boet efter Martin Andersson skulle delas visade det sig att han hade två halvbröder. Olika mammor, men samma pappa. 

Brorsdottern Maria träffade aldrig sin pappas halvbror Martin Andersson. Men hon var med och rensade i lägenheten på Reimersholme när han hade dött. 

-Där var det lite speciellt, berättar hon. Fullt med en massa roliga grejer, konstiga saker utan större värde. Nu är allt slängt förstås. Han hade tidningar i travar och verkar ha varit lite grand av en samlare. Men han hade ingen köksutrustning, utom en kaffepanna och en kastrull. Det var allt.

Han verkar ha hållit sig för sig själv, men träffade halvbröderna emellanåt. Då kom de och tog en kaffe i lägenheten på Anders Reimers väg. Han var med i familjegemenskapen, men ändå inte. Kanske av eget val.

Gubben i lådan. Eller Tråd-Anton. Eller Mecken… Martin Andersson gick sin egen väg i livet. Helst till kojan under den största granen på Kungshatt.

Martin har även bott på en fyrbåt. 

Östra Kvarken var en fyrskeppsstation mellan 1924-1960. 

Det låg intill Umeå på svenska sidan, mitt emot Vasa och Jakobstad på finska sidan. Skeppet pensionerades och ersattes av kassunfyren Nordvaken. Kanske det blev till salu och Martin Andersson slog till?

Fyrskeppet hade varit stiligt en gång men med tiden blev det rätt rostigt och skorvigt. Rent ytmässigt var det nog den största bostaden Martin hade haft.

Martin fick en tid även mer vanligt arbete, han drog veven som öppnar och stänger bron mellan Fittja och Vårby.

Text och bild: Agneta Gustavsson