La Gomera

Publicerat i MåBra

En knapp timmes båtresa från Teneriffa vilar lugnt den lilla sagoön La Gomera.

Här är det lika varmt och skönt som på alla Kanarieöarna,

men ön har nästan ingen direkt chartertrafik.  

Gomera är ett paradis för den som lätt vill komma till sol och ro utan att behöva

trängas under tusentals parasoller på stranden eller ligga vaken av nattligt discodunk.

Själva upptäckte vi ön, när vi for iväg hela familjen med 6-åriga Emma och knappt

1-åriga Klara, på långsemester. Vi övervintrade, ja i alla fall under två svenska kalla

snömånader, på det soldränkta Gomera. Därefter har jag själv återvänt dit många gånger,

nu senast med Klara i handen, som har hunnit bli 11 år. Fördelen (eller nackdelen om

man nu ser det så) för Gomera är att man inte har någon större flygplats.

Det bästa sättet att komma dit är att flyga till Teneriffa och sedan ta båten över.

Den tar två timmar, eller med flygbåten går det på en. Detta enkla lilla faktum,

att man inte har någon storflygplats, har gjort att Gomera inte har översköljts av turister,

som öarna intill. Dessutom kanske man ska lägga till, så finns det inte så speciellt

många sandstränder.

Stilla lantliv
Livet på ön är en lisa för stressade nordbor. Här smyger spanskt lantliv stilla fram.

I ett par städer och en handfull byar finns allt jag och Klara önskar.

Trevliga pensionat "Pension" finns i varje by och ganska många i huvudstaden

San Sebastian och "badb God spansk mat finns i varenda taverna.

Här är det dessutom betydligt billigare än på ön intill. Jätteräkor och ett glas vin

får vi för 15 eure, Klara äter helst spagetti och bläckfisk.

   Vi startar vår resa på Arlanda en tidig morgon. Vi är genomtänkta.

Packningen består av badkläder och byte av underkläder. Vi kollar bagaget när vi checkar in.

Klaras axelremsväska väger fem kilo, min sex.

Det går som handbagage och på Teneriffa Sur kliver vi direkt ut till en taxi utan att behöva

vänta på bagage.

20 minuter och 200 kronor senare sitter vi med en cola och en aperitif på en uteservering i

hamnen i Los Christianos och väntar på nästa båt. Klara hinner ta ett första dopp innan

båten lägger ut. Båten går till San Sebastian, som är Gomeras centrum, därifrån fortsätter

den till andra sidan ön, till Valle Gran Rey. För den som vill bada och ta det lugnt kan

man med fördel åka direkt dit. Båtresan tar drygt två timmar, med snabbåten drygt en.

Man kan givetvis också ta sig med buss över Gomera från San Sebastian till

Valle Gran Rey, men det sker med kräkrisk om man har barn med sig.

Vägen är mycket slingrig och turen tar drygt två timmar. Vi tar snabbåten från

Teneriffa och bara efter drygt en timme kliver vi av i Valle Gran Rey på Gomera.

 

Den gamla byn i Valle Gran Ray

 

I trädgården bredvid vårt hus bor byns katter. Snart samlas alla utanför vår dörr för att

få en smakbit av Klaras dagliga kattservering. De gillar mjölk och skinkbitar.

De små kattungarna somnar till Klaras lycka i hennes knä. I vår "Pension" finns gemensamt

kök och altan i Seniôras hus, mitt över gränden. Där samlas vi turister på morgnarna till

frukost i solen. Klara och jag gör sån frukost som vi aldrig äter hemma.

 

 

 

 

Medeltida spansk pärla

I Valle Gran Rey får vi först ett rum i ett nybyggt hus, men redan natten därpå har det

blivit ledigt i vårt favoritpensionat. Ett litet rum i pension Jardin de la Concha,

ett gammalt vackert hus mitt i byn, med balkong och utsikt över bananodlingarna

och havet kostar 250:- per natt.
   Det finns ingen anledning att boka i förväg för oss. Här finns många rum.

Byn är en riktig liten spansk pärla. Den är från medeltiden och klättrar mjukt upp längs

berget på dalens ena sluttning. Mellan husen löper små smala stenlagda åsnestigar och

mellan varje hus klättrar färgsprakande blommande klätterväxter. Till varje hus hör

nämligen en köksträdgård.

Här dignar träden av apelsiner, citroner, avocados och andra frukter som vi inte kan

namnen på.

I trädgården bredvid vårt hus bor byns katter. Snart samlas alla utanför vår dörr för att

få en smakbit av Klaras dagliga kattservering. De gillar mjölk och skinkbitar.

De små kattungarna somnar till Klaras lycka i hennes knä. I vår "Pension" finns

gemensamt kök och altan i Seniôras hus, mitt över gränden. Där samlas vi turister

på morgnarna till frukost i solen. Klara och jag gör sån frukost som vi aldrig äter

hemma. Stekt ägg, rostat bröd, frukt, juice, choklad och kaffe, dessutom färska

bröd med smör, ost och skinka. Detta sköljs ner med lokalt tillverkad yoghurt.

 

På dan promenerar vi till stranden. Det tar fem-tio minuter. Vissa år finns det sand

andra inte. Det beror på hur vindarna ligger förklarar man för oss. I år finns det ingen sand.

Men bada går givetvis bra ändå. Hela viken består av små runda stenar.

De är lite hårda att gå på, men ger ett mjukt, sövande ljud när vågorna lugnt rullar in.

Det är som om havet och stranden andas.

 

 

Med motorcykel och sång

Efter några dagar tar suget efter äventyr över. Många av de tyska turisterna som sökt sig

hit vandrar i bergen. Här finns fantastiska vandringsstigar över hela ön. Tyskarna är proffs.

Dom har rediga vandrarkängor och kartor och böcker som beskriver vägarna. Vi vill också

gärna ut i naturen men orkar (vill..) inte gå så mycket. Vi hyr en motorcykel.

Jag har glömt körkortet, men en nerfaxad kopia duger åt både uthyrare och polis.

Vi glider sakta fram längs de slingrande vägarna. Klara är helnöjd. Med den ljumma vinden

i ansiktet känner hon inget av illamående. Vi sjunger hela vägen upp för bergen och snart

kan jag nästan hela Klaras nya repertoar. Högst däruppe är det kallare, vi tar på våra jackor.

Men det är grönt och vackert och vi hälsar på några getter som pinglande kliver runt i det

frodiga gräset.                                                                          

 

 

Klara fotograferar pappa.

 

 

Längst inne i Gomeras hemliga hjärta finns en skyddad nationalpark.

Det är Lagerträdsskogen. En hel skog fylld av lagerblad. Det doftar gott och solen gör långa

streck ner mot marken.
                                                                  

 

 

 

 

Lagerträdskogen

 

 

Visselspråk
Här uppe i bergen visslar man. Gomera är känt för sitt visselspråk, som heter Silbo.

Vi frågar, men de unga kan inte.

- Varför skulle vi lära oss säger dom, vi har ju telefon! Men de gamla kan. Med ett finger

böjt in i munnen visslar en gammal man för oss.

 

"Hola, me yama Juan."- Hej, jag heter Juan, visslar han. Och vi tror oss faktiskt kunna

höra orden. Silbo är ljudhärmande. De flesta känner igen ett par ord på Silbo, utan att

kanske veta att det är just Silbo. Det är 'Oboy'. Just det, det amerikanska uttrycket "o'boy".

Ofta visslat efter snygga tjejer. På kvällen äter vi på vår favoritrestaurang nere i byn.

Den heter La Terazza och är egentligen som en stor gammaldags balkong.

Över oss susar palmkronorna och under oss ser vi hela dalen och havet i fjärran.

Vår Seniôra serverar och Seniôr grillar, färsk fisk, bläckfisk och räkor är specialiteten,

men även biff, och köttbullar finns på menyn. För en dryg hundralapp blir vi båda

ordentligt mätta. Spanskt lantvin och syrsor i natten lägger sitt till stämningen,

jag blundar och önskar att det alltid skulle vara så här.