Publicerat i MåBra okt 98
30 minuters båtresa från Teneriffa vilar lugnt den lilla sagoön La Gomera. Här är det lika varmt och skönt som på alla Kanarieöarna, men ön saknar - än så länge, all direkt chartertrafik. Gomera är ett paradis för den som lätt vill komma till sol och ro utan att behöva trängas under tusentals parasoller på stranden eller ligga vaken av nattligt discodunk.
Själva upptäckte vi ön, när vi for iväg hela familjen med 6-åriga Emma och knappt 1-åriga Klara, på långsemester. Vi övervintrade, ja i alla fall under två svenska kalla snömånader, på det soldränkta Gomera. Därefter har jag själv återvänt dit många gånger, nu senast med Klara i handen, som har hunnit bli 11 år. Fördelen (eller nackdelen om man nu ser det så) för Gomera är att man inte har någon flygplats. Enda sättet att komma dit är att flyga till Teneriffa och sedan ta båten över. Den tar en timme, eller med flygbåten går det på en halvtimme. Detta enkla lilla faktum, att man inte har någon flygplats, har gjort att Gomera inte har översköljts av turister, som öarna intill. Dessutom kanske man ska lägga till, så finns det inte så speciellt många sandstränder. Stilla lantliv
Livet på ön är en lisa för stressade nordbor. Här smyger spanskt lantliv stilla fram. I ett par städer och en handfull byar finns allt jag och Klara önskar. Trevliga pensionat "Pension" finns i varje by och ganska många i huvudstaden San Sebastian och "badbyn" Valle Gran rey. God spansk mat finns i varenda taverna. Här är det dessutom betydligt billigare än på ön intill. Jätteräkor och ett glas vin får vi för en dryg femtiolapp, Klara äter helst spagetti och bläckfisk.
Vi startar vår resa på Arlanda en tidig morgon. Vi är genomtänkta. Packningen består av badkläder och byte av underkläder. Vi kollar bagaget när vi checkar in. Klaras axelremsväska väger fem kilo, min sex. Det går som handbagage och på Teneriffa Sur kliver vi direkt ut till en taxi utan att behöva vänta på bagage. 20 minuter och 200 kronor senare sitter vi med en cola och en aperitif på en uteservering i hamnen i Los Christianos och väntar på nästa båt. Klara hinner ta ett första dopp innan båten lägger ut. Båten går till San Sebastian, som är Gomeras centrum, därifrån fortsätter den till andra sidan ön, till Valle Gran rey. För den som vill bada och ta det lugnt kan man med fördel åka direkt dit. Båtresan tar drygt en timme. Man kan givetvis också ta sig med buss över ön, men det sker med kräkrisk om man har barn med sig. Vägen är mycket slingrig och turen tar drygt två timmar.
Medeltida spansk pärla
I Valle Gran rey får vi först ett rum i ett nybyggt hus, men redan natten därpå har det blivit ledigt i vårt favoritpensionat. Ett litet rum i ett gammalt vackert hus mitt i byn, med balkong och utsikt över bananodlingarna och havet kostar 250:- per natt. Det finns ingen anledning att boka i förväg för oss. Här finns många rum. Byn är en riktig liten spansk pärla. Den är från medeltiden och klättrar mjukt upp längs berget på dalens ena sluttning. Mellan husen löper små smala stenlagda åsnestigar och mellan varje hus klättrar färgsprakande blommande klätterväxter. Till varje hus hör nämligen en köksträdgård. Här är det bara att sträcka ut handen efter apelsiner, citroner, avocados och andra frukter som vi inte kan namnen på. Men här fungerar turisterna i samspråk med innevånarna. Ingen pallar frukt. I trädgården bredvid vårt hus bor byns katter. Snart samlas alla utanför vår dörr för att få en smakbit av Klaras dagliga kattservering. De gillar mjölk och skinkbitar. De små kattungarna somnar till Klaras lycka i hennes knä. I vår "Pension" finns gemensamt kök och altan i Seniôras hus, mitt över gränden. Där samlas vi turister på morgnarna till frukost i solen. Klara och jag gör sån frukost som vi aldrig äter hemma. Stekt ägg, rostat bröd, frukt, juice, choklad och kaffe, dessutom färska bröd med smör, ost och skinka. Detta sköljs ner med lokalt tillverkad yoghurt. På dan promenerar vi till stranden. Det tar fem-tio minuter. Vissa år finns det sand andra inte. Det beror på hur vindarna ligger förklarar man för oss. I år finns det ingen sand. Men bada går givetvis bra ändå. Hela viken består av små runda stenar. De är lite hårda att gå på, men ger ett mjukt, sövande ljud när vågorna lugnt rullar in. Det är som om havet och stranden andas.
Med motorcykel och sång
Efter några dagar tar suget efter äventyr över. Många av de tyska turisterna som sökt sig hit vandrar i bergen. Här finns fantastiska vandringsstigar över hela ön. Tyskarna är proffs. Dom har rediga vandrarkängor och kartor och böcker som beskriver vägarna. Vi vill också gärna ut i naturen men orkar (vill..) inte gå så mycket. Vi hyr en motorcykel. Jag har glömt körkortet, men en nerfaxad kopia duger åt både uthyrare och polis. Vi glider sakta fram längs de slingrande vägarna. Klara är helnöjd. Med den ljumma vinden i ansiktet känner hon inget av illamående. Vi sjunger hela vägen upp för bergen och snart kan jag nästan hela Klaras nya repertoar. Högst däruppe är det kallare, vi tar på våra jackor. Men det är grönt och vackert och vi hälsar på några getter som pinglande kliver runt i det frodiga gräset. Längst inne i Gomeras hemliga hjärta finns en skyddad nationalpark. Det är Lagerträdsskogen. En hel skog fylld av lagerblad. Det doftar gott och solen gör långa streck ner mot marken.
Visselspråk
Här uppe i bergen visslar man. Gomera är känt för sitt visselspråk, som heter Silbo. Vi frågar, men de unga kan inte. - Varför skulle vi lära oss säger dom, vi har ju telefon. Men de gamla kan. Med ett finger böjt in i munnen visslar en gammal man för oss. "Hola, me yama Juan."- Hej, jag heter Juan, visslar han. Och vi tror oss faktiskt kunna höra orden. Silbo är ljudhärmande. De flesta känner igen ett par ord på Silbo, utan att kanske veta att det är just Silbo. Det är 'Oboy'. Just det, det amerikanska uttrycket "o'boy". Ofta visslat efter snygga tjejer. På kvällen äter vi på vår favoritrestaurang nere i byn. Den heter La Terazza och är egentligen som en stor gammaldags balkong. Över oss susar palmkronorna och under oss ser vi hela dalen och havet i fjärran. Vår Seniôra serverar och Seniôr grillar, färsk fisk, bläckfisk och räkor är specialiteten, men även biff, och köttbullar finns på menyn. För en dryg hundralapp blir vi båda ordentligt mätta. Spanskt lantvin och syrsor i natten lägger sitt till stämningen, jag blundar och önskar att det alltid skulle vara så här.
Tillbaks till huvudmenyn.