Kåserande Pappabilder
 Sänt i Radio. Förmiddag i P1

Manus och teckningar; Svante Björkum


/grekisk musik/

Förlossningen tar två dygn. Jag får vara med. Äntligen lite nya idéer. Man är två som gör barn, alltså borde man vara två om konsekvenserna. Många är vi killar, som har väntat på denna dag. Att få vara med. Inte bara gå i korridorerna och kedjerökande vänta på de knapphändiga rapporterna. Nej då, nu är attityderna annorllunda. Det där gamla är ju sedan länge sedan borta. Nu är vi jäm.lika, tillsammans. Allt är fröjd. Själv fick jag personligen hjälpa ut min dotter. Visserligen under barnmorskans trygga överinseende, men ändå. Att få ta det varma huvudet och lirka ut den blöta kroppen. Själv få konstatera. Jodå, en flicka. En fin flicka. Tryggheten för mamman att få ha sin närmaste till hands. Dessa underbara nya attityder. På morgonen rullas vi över till BB avdelningen. Där möts vi av översyster själv. Hon vänder sig mot den ny.blivna modern. Lägger armen om hennes axlar. Mjukheten och leendet lyser i hennes ansikte. Hon förklarar att personalen bara är där för att hjälpa mammorna. De bestämmer själva över sina barn. Ha det hos dig om du vill. Lämna det till oss om du vill. Bestäm själv. Det är ju ditt barn. Sen vänder hon sig till mig. Ser mig stint i ögonen. Papporna får absolut inte gå in i barnrummen, ej heller in på salarna där kvinnorna ligger. Besökstiden är morgon och kväll. Utgången ligger därborta. Rakt fram till vänster.

/musik/

 När hon är någon månad kommer vi med bil en kväll genom Sverige. Vi är på väg hem. Hon lever sitt eget liv. Sover mest. Vaknar ibland, dag som natt och suger lite på brösten. Vi bär med oss henne vart vi än går i den lilla babyliften. Mamma måste alltid finnas till hands, men vill ändå kunna röra sig. Vi stannar i Lund, för att få oss ett glas svalkande öl innan färden mot huvudstaden kan fortsätta. Det är sent på kvällen och lunchbarerna och kaffestugorna är stängda. Till slut hittar vi ändå ett ställe som är kvällsöppet. Vi lämnar bilen, tar med oss barnet och går in. Trodde vi. Innan vi upptäckt mannen i dörren. -Här kommer ni inte in, säger han kort. Vi ser så frågande på honom att han till slut tycker att han borde förklara sig. -Här är det 18 års åldersgräns, säger han, pekar på babyliften.

/musik/



Efter tre månader får jag min chans. Hustrun säger ifrån. Nu får det vara nog. Mjölk-, tvätt-, och vaggningsmaskin är vad hon känner sig som. Nu får jag ta lilla Emma. Kanske. Några timmar i alla fall. Om jag gör si, och om jag tänker på det, och det... Inte för kallt. Inte för varmt. Vi vinkar av henne. Med oro i blicken går hon på bio. Två timmar kan väl ändå inte skada barnet? Jag bäddar ner Emma i vagnen. Först de mjuka varma kläderna, sen den mjuka, varma fårskinnsfällen. På toppen, den mjuka, varma, luddiga mössan. Extrablöjor, tilläggsmat och spytrasan. Jag ger mig ut. Det är 16 grader kallt. Hon sover. Varmt och mjukt. Mina öron däremot är röda. Vad gör man egentligen när man har barn? Vi går bort mot Blasieholmen. Vid Grand hotell har öronen fått nog. 'Gå in eller vi trillar av!' är deras korta meddelande. Jag har aldrig varit på Grand hotel. Det är väl ett sånt där ställe för dollarturister? Men feg vill jag inte bli beskylld för att vara, så in med unge, vagn och allt. Upp i baren. Matsalen är inte att tänka på med min kassa. Upp med barnet. Hon vaknar, tittar och jollrar. Serveringskillarna petar i magen, ler och är snälla. Jag tar det billigaste: Italiensk kaffe. 92:- Får in varmt kaffe med grädde på som smakar likör. Mysigt i vinterkvällen. Strömmen virvlar blank utanför fönstret. Barnet tittar förvånat på alla blanka kristallkulor i taket. Alla ler. Vad mysigt med en sån liten! Sen hem igen där moderna är ivrig att få ta över. Det där med att ta hand om barn är väl inget, säger jag lakoniskt, skakar snön av hatten.

/musik/

Så småningom, efter sju månader, är det dags att byta. Ja, inte på barnet - utan förälder. Hustrun längtar efter att få arbeta igen. Jag längtar efter att få ta hand om barn. Vi är väl moderna människor, delar på föräldraledigheten. Våren närmar sig, med det är fortfarande rått och ruggigt ute. Jag drar vagnen bort en bit, sen hem igen. Drar den bort en bit åt andra hållet, tittat på en ödslig kylig park, sen hem igen. Plötsligt känner jag mig ensammast i hela välden. Ringer till kompisarna. - Snälla du, jag jobbar faktiskt. Vi kan ses på lördag. Det är måndag. Sex dagar till lördag. Försöker med andra kompisar, men alla jobbar. Vad gör man hela dagarna, när man är pappaledig? Efter ett par veckor bestämmer jag mig. Vi sticker. Möta våren i Grekland skulle göra oss gott. På båten från Aten till Kreta får vi stor uppmärksamhet. Emma vandrar mellan de rundbystade grekiska kvinnornas famnar. En alldeles speciellt moderlig kvinna får plötsligt något frågande i blicken. Hon ser sig runt på akterdäck där vi sitter. På mig, barnet och runt igen. - Var är mama? frågar hon sen. - Hon är hemma. Hon arbetar. - Nej, nej, förklarar hon. Du förstår inte. V a r  ä r  m a m a! Hon pekar förklarande på barnet. - Hon är hemma, Sweden, vi åker själva. Kvinnan tittar länge på mig. Vänder sig mot sina kvinnliga medpassagerare. Får något väldigt oroligt, bedrövat i blicken. Ser på mig igen. Till slut slår hon ut med armarna till en stor orolig och frågande gest. - Men...men...vem tar hand om henne?

/grekisk musik/

På en träbänk i en hörna sitter en gammal grekisk man. Han är en sådan där riktigt vacker och manlig, gammal man. De vita mustascherna är tjocka och uppåtvridna. När han ler drar rynkorna kring ögonen ihop sig. Han spelar bouzoki. De smala, lite knotiga fingrarna hoppar snabbt över strängarna. Runt honom sitter unga män. Många unga män. De ser beundrande på den gamle spelmannen. De sjunger till hans musik. Han hör diskussionen om pappan och bebisen som är ute tillsammans utan mamma. Plötsligt stannar hans fingrar mig i sången. De unga männen tystnar. Han ser mot mig. Alla ser mot mig. Han plirar med ögonen, lyfter ena handen mot mig, vrider den frågande... - Men du, var har du....brösten...?


/grekisk musik/

 


När vi kommer hem möts jag av beundran. Äntligen en pappa som bryr sig. Som vågar. Som tar sin del av ansvaret. - Är det inte jobbigt att byta på henne? - Vad gör du om hon skriker? - Oh, vad du är duktig, säger en faster. Jag blir förvånad, och inte minst förvånad blir barnets mor. Ingen har frågat henne vad hon gör när barnet gråter eller berömt henne för att hon byter blöjor. Nej, till henne blir kommentarerna annorlunda. - Hur kan du låta dem åka iväg? Det kan väl aldrig vara bra. Nej, se det skulle jag inte tillåta. Lite ordning vill man ju ha... Javisst, jag håller med henne. Lite ordning vill man ha. Lite ny ordning. Lite jämlikare. Varför är det fortfarande ovanligt att papporna är hemma med barn? Ja, inte är det för att vi inte vill, eller inte klarar av att värma välling. Den grekiska man som tar hand som sina barn och byter blöjor är och förblir en tönt och en fjant i kompisarnas ögon. Ändå vill många så gärna. Men omgivningens attityder hindrar mycket. Valet mellan att intressera sig för sina barn och bli en tönt, eller att avstå och tappa kontakten med dem, och förbli 'riktig man' är inte lätt. Men så är det som tur var inte i Sverige... När jag kommer hem och sitter med lilla Emma i soffan kommer en äldre vän på besök. Han ser vänligt på oss och fäller sedan sin kommentar. - Nämen, får du också hålla henne?


/musik/


När hon blir fem blir resorna än enklare. Vi återser Grekland och nu är Emma ett reflekterande sällskap. Vi tar den överlastade bussen till Pirgi. Vi klämmer oss ombord och en gammal tant pekar åt Emma hon kan sitta bredvid henne på motorhuven intill föraren. Värmen, dieselångorna, trängseln, skriken, hettan. Vi ler mot varandra som i trance. Tanten på motorhuven tecknar åt Emma att det är varmt. Med sina skrynkliga fingrar rättar hon till Emmas klänning och klappar henne ömt på huvudet. Emma har redan konstaterat faktum: - Ju gamlare tanter, desto snällare. Så plötsligt. - En orm på vägen! Folk ropar och pekar. Chauffören svänger mot ormen. Alla reser sig. Ormen in under bussen. Rop och skrik. Så blickarna mot bakrutan. Då ler alla plötsligt förtjust. Jodå, den knosades under hjulen. Chauffören sträcker på sig. - En fullträff. I Pirgi dricker Emma tre glas saft, rullar ut sovsäcken på det lilla torget och somnar på den i skuggan av de vitmålade träden.


/grekisk musik/


Mitt emot oss sitter en ensam man. Han tittar på mig och på barnet. - Var är ni från? Holland? - Nej, Sverige. Souidia. - Oj, oj , oj. Palme. Palme! Han tecknar en pistol, ruskar på huvudet. - Palme kalo. Palme var bra. - Palme - Andreas. Han gnider fingrarna mot varandra - nära vänner. Han tecknar tårar under ögonen, vickar med huvudet. - Oj, oj, oj.


/grekisk musik/



I de otroligt smala gränderna i Mestá på ön Chios kommer emellanåt en man med en åsna eller en get. Djuren bor i bottenvåningarna, familjerna ovanpå. På de lilla bilfria torget leker skolbarnen. Det är skolfest. Läraren delar ut säckar att hoppa i skedar att bära potatis med och mjöl att leta sockerbitar i - med ansiktet. Runt torget sitter hela byn. Man ropar, hejar, skriker och skrattar. Det är barn - och folkfest - allt i ett. Efteråt blir det glass till alla. Och den enda lilla utländska flickan får givetvis också hon en glass. Sen åker skolbarnen och Emma kana på räcket ner från kyrkan hela kvällen. Under att valv, bakom en välvd port ligger vårt rum. - Ett ombyggt stall. Vår granne är en get. Han bor i nästa välvda port. Där hänger spindelväven tät. Men geten trivs. Åtminstone säger Emma det. För när hon sjunger Bä, bä vita lamm för honom så stämmer han in. - Bäääääh. Sen sjunger hon om trollkaren i India land. Då tystnar geten.


/grekisk musik/



 Vi möter ett annat barn. Den bortskämde. Han är fem år. Han klättrar på staketet. En gammal grekisk kvinna sitter lutad mot samma staket. Vi väntar på bussen. Han klättrar över henne. - skorna på förklädet. Hon rynkar stilla på pannan och borstar av sig. Den unga holländska mamman ser på. Pojken klättrar samma väg tillbaka. Kvinnan säger nej. Tecknar mot den bortskämde att han ska ta en annan väg. Han skriker ilsket tillbaka och kliver återigen över kvinna. - Skorna på förklädet. Mamman ler urskuldande. När han är på väg fjärde gången hindrar den gamla honom resolut. Blixtsnabbt river han henne rakt i ansiktet och skriker gällt. Alla stirrar nu förvånade på den bortskämde och hans mor. Lite försiktigt, nästan urskuldande säger hon till pojken; att så bör man inte göra förstår du...Då rusar han mot henne och biter henne hårt i benet. Hon skriker. Han skriker. Hon lyfte upp den sprattlande pojken. När de passerar den gamla damen spottar han efter henne. Mamman rycker återigen urskuldande på axlarna och ser väldigt olycklig ut. Hon är ung. Har just avslutat sina studier. Till psykolog.


/grekisk musik/


På kvällen tar jag en ouzo på den lilla baren nere vid hamnen. Emma får några drachmer och lyckas med teckenspråk att köpa en klubba som man kan vissla med. Det är stilla. Många sitter som jag, tittar, mediterar. Plötsligt kommer en vit båt insmygande. I det närmaste ljudlöst glider den in mot kajen. Det är en stor båt. Betydligt högre än husen i hamnen. Den lägger till alldeles framför våra fötter. Som i ett magiskt trollslag bryts tystnaden. Det visslar, skriker, brummar och tutar. En hel rad lastbilar baxas och dirigeras in i det väldiga båtgapet. Människor med stora knyten rusar av och på båten. Bilar och motorcyklar och så ryggsäcksfolket förstås. Emmas visslingar i sin godisvissla drunknar i ropen och visslingarna från de som dirigerar folk och trafik in och ur båten. Efter bara en kvart-tjugio minuter försvinner bjässen med sin last mot horisonten lika snabbt som den kommit, och lugnet får åter fäste i vår lilla hamn. Bredvid oss sitter en engelsman. Han är väl 40-50 år. Han är röd om näsan av sol och vin. Han inleder samtal: Ute med barn? Jaha. Själv har han inga, men ändå är han expert. Grekerna däremot, förklarar han, har alla problem med sina barn. Antingen låter de ungarna springa fritt vind för våg för att trakassera turister eller också håller de dem inlåsta i hemmen i barnhagar. Finns inga proportioner. Förresten så hatar grekerna både barn och varandra. Det är deras problem... Jahapp. Diskret återgår jag till ouzon.


/grekisk musik/


I det gamla grekiska klostret finns en hel vägg av skallar. Alla med stora hål efter yxhygg. Ett barnkranium ligger bland de andra. Också det med ett redigt hugg i hjässan. - Det var turkarna! förklarar nunnan dramatiskt. Emma ryser. Turkarna. Dan därpå åker vi till Turkiet. Det är inte längre bort än att vi med blotta ögat ser alla byarna längs kusten. Vår grekiske vän avråder. - Turkiet. Varför i hela världen? Han himlar med ögonen och viftar frågande med båda armarna. Överfarten tar trekvart. På den turkiska båten finns inte en enda grek. 'Turkiet? varför?' Besättningen bjuder på äpple och vin. Emma får styra båten och hon har redan nu ändrat sin uppfattning om turkarna. Vi hyr in oss hos en turkiskt familj. Dottern är 19 år. Hon läser engelska i skolan. Mest längtar hon efter att få åka ut och se andra länder. Till Europa... - Grekland? nej, hon skakar på huvudet. Nej, där har hon aldrig varit. Ändå ligger Europa trekvart ifrån henne. Resan är inte dyr. Det är knappast pristet som hindrar henne... När vi sedan köper biljett för att åka tillbaka till Grekland räcker inte de turkiska lirerna till. - Det gör inget, flickan på resebyrån ler rart. Vi kan ta all valuta. Vad har ni? Jag lägger fram de grekiska drachmerna. Hon lägger pannan i djupa veck. - Nej, inte grekiska pengar, förstås! Vid tepausen på båten rynkar Emma pannan. - Men pappa, frågar hon. Var det grekerna eller turkarna som började?


På resan med Emma ritar jag allt och alla.

- Ta hit blocket, och sen sitter du still, säger Emma bestämt. Sen ritar hon mig.

Till hösten börjar skolan. Emmas stora längtan. Hon och kompisen leker att de är skolbarn varje dag på vägen till dagis. Det blir ett nytt skede, inte bara för henne utan för oss alla. Utlandssemester under terminerna är väl bara att glömma. Dessutom är man inte bara längre pappa. Nej, nu börjar livets allvar. Nu blir man målsman.


/grekisk musik/

 

 


Nästa resa är Emma 7. Då är det hon som ritar. Vi har fått ledigt från skolan och Emma kan skriva en dagbok, säger fröken. Det är roligt att ha en uppgift. Vi stannar och ritar på plats och på caféer skriver vi i dagböckerna, jag i min och Emma i sin.

Nu är det jag som kikar på hennes teckning, för att se hur man egentligen ritar.


Ur Emmas dagbok:


Besökstiden är morgon och kväll!

18-års åldersgräns.

- Men vem tar hand om henne?!

- Men du, var har du brösten?

- Nämen, får du också hålla henne?

- Palme, Palme ...

Han klättrar över henne.

Skorna på förklädet.

Diskret återgår jag till ouzon.

-Men pappa, var det det grekerna eller turkarna som började?

- Ta hit blocket, och sen sitter du still, säger Emma bestämt. Sen ritar hon mig.