Kuba - fullt av makalösa motsater
Publicerat i MåBra nr 9/97 Text, foto och teckning, Svante Björkum

Salsa, slängkyssar, socialism och cigarrer. Trasiga kristallkronor och amerikanska vrålåk. Sotig storstad och lantlig grönska. Kuba är allt på en gång.

En lastbil till Matanzas!
Alla rusar upp på flaket, med kassar och väskor i händerna klänger vi upp på det stora bakhjulet och svänger oss ombord. Vår gulklädde man ska ha en peso per person för sitt arbete med att stoppa bilen. Vi sitter tätt på flaket, vägen är guppig och man får hålla i sig. En planka under mig är borta och min fot vill hela tiden glida ner i hålet. Den vackra negressen på andra sidan flaket ler mot mig och skickar slängkyssar.

Att resa som ensam man i Kuba är uppseendeväckande. Inte minst för mig själv. Uppvaktningen av vackra kubanskor är utan jämförelse. Intressant och samtidigt, löjligt nog, smickrande. Plötsligt förstår jag hur unga, vackra kvinnor i väst känner sig. Besvärade och samtidigt smickrade. Jag grunnar en hel dag huruvida det är töntigt att jag känner mig smickrad, men kommer fram till att det är okej. Det jag står för, västerlandet och mina dollar är anledningen - det är de yttre attributen, inte mina inre kvaliteter som gäller. Jag vet det. Men det vet även den kurviga blondinen som befinner sig i samma situation på den svenska badstranden. Plötsligt måste jag, varje dag, avvisa flertalet kontaktförsök. Visst, en del är säkert prostituerade - men de är ett fåtal. De markerar sig, som överallt annars, med sin klädsel. Det visar sig också snart att tacka jag till sällskap inte alls måste betyda att det hela avslutas i sängen. Jag träffar Tamara. Hon vill endast ha kontakt och helst bli bjuden på diskot.

Hundra kronor i månaden
En normal lön på Kuba ligger på 300 pesos, enligt den inofficiella växelkursen är det hundra kronor. Att gå på dans kostar femtio kronor... Vi pratar och äter och går på disko, allt givetvis på min bekostnad. Allt som betalas med dollar är förhållandevis dyrt. Mat på en mycket enkel restaurang kostar mellan fem och tio dollar. På kvällspromenaden mot diskot blir Tamara stoppad av två mycket stränga poliser. Hon ska kontrolleras. Vad ville hon med mig? Vart skulle hon och turisten? De behåller hennes ID-kort, pratar snabbt och lågt med varandra. Tamara har nära till tårarna, men de ger sig inte. De tillkallar ytterligare en kollega som också ska kontrollera henne - inte mig - som turist är jag närmast immun. Hon ska med till polisstationen över natten. De hänvisar till en regel att man inte får störa turisterna. Mina protester att hon inte alls stör mig, påverkar inte de stränga. De har under alla omständigheter sin fulla rätt att låsa in henne över natten bara för att ytterligare kontrollera hennes papper. Om inte förstås... Tamara tar mig avsides och förklarar, för femton av mina dollar låter de nåd gå före rätt... På vägen upp till diskoteket är jag fortfarande arg, men snart lugnar jag mig. Säkert hade de båda poliserna betydligt större glädje av mina dollar än vad jag skulle ha haft.

Kuba är på många vis en polisstat. Det är svårt att gå 30 meter utan att stöta på en polis. Kubanerna suckar. De är iakttagna och kontrollerade. Många beklagar sig numera öppet över det hårda och trögflytande systemet. Som turist betyder poliserna lugn. Jag kan obehindrat röra mig överallt och upplever inte den minsta risk. Hot eller våld förekommer helt enkelt inte. Kuba är för övrigt enligt handboken det enda land i världen, som författaren känner till, där även ensamma kvinnor kan lifta utan någon som helst risk.

För och emot
Samtidigt som systemet numera öppet kritiseras kan samma person hylla de kommunistiska fördelarna. Sonen i familjen där jag bor första natten frågar hur jag som turist kan stå ut med detta vedervärdiga system. Köer och kontroller. Sen svänger han. Visst det är ju ett fattigt land, men ingen svälter och nu kan ju alla läsa och sjukvården är för alla och det bästa av allt, säger han och slår sig för bröstet, vårt lilla land har ju hållit USA stången i alla år!

Jag har köpt en jojobiljett. Det betyder att jag inte har något hotell, utan bara flygresa. Turisterna hamnar i Varadero, ett turistområde inte olikt Kanarieöarna. Varadero består av en avskärmad lång halvö. Kubaner som inte arbetar på hotellen göre sig inte besvär. Redan på bron stoppar polisen alla som vill komma in. Avsikten är att i förlängningen evakuera alla kubaner som bor inom området. Här ska statligt kontrollerad turism få leva ostört. Redan tidigt nästa morgon beger jag mig iväg. Transporter på Kuba är svårt. Hyrbil finns, men är dyrt. Taxi finns, men är också förhållandevis dyrt. Långfärdsbussar finns, men de går sällan och oregelbundet och kräver ofta timmar av köande. Kvar som intressant alternativ är statlig samåkning.

Lastbilsflak genom landet
Det är en form av organiserad liftning. Utanför varje samhälle finns en liftarpunkt. Där står en Amarillo. Det är en gulklädd man med uppgift att stanna alla statliga fordon. På vägen kommer en eller ett par bilar i kvarten. Men mer än varannan är statlig - det syns på den blå registreringsskylten. Redan efter en kvart kan de tre främsta i vår kö kliva upp på en öppen jeep och efter ytterligare tio minuter har vår Amarillo fått stornapp. En lastbil till Matanzas! Alla rusar upp på flaket, med kassar och väskor i händerna klänger vi upp på det stora bakhjulet och svänger oss ombord. Vår gule man ska ha en peso (35 öre) per person för sitt arbete. Jag har ännu inte hunnit växla. Jag lämnar en dollar och inser snart att det inte är fråga om att få någon växel tillbaka. Vi sitter tätt på flaket, vägen är guppig och man får hålla i sig. En planka under mig är borta och min fot vill hela tiden glida ner i hålet. Den vackra negressen på andra sidan flaket ler mot mig och skickar slängkyssar. Det är härligt att åka på flaket. Det är 25 grader varmt och bilen går lagom fort, fartvinden svalkar skönt. Landskapet är vidunderligt. Vi åker genom frodiga och bördiga dalar. Allt är grönt och palmerna står svajande i grupper.

Makalösa motsatser
I Havanna bor jag hos en liten, rund fotograf och hans fru. Deras hus ligger på en mörk liten bakgata i Gamla Havanna. Jag strosar sakta i de smala gränderna. Här blottas Kubas makalösa motsatser.

Husen är totalt förfallna. Här och där har hela byggnaden helt enkelt rasat ihop. Trapphusen är smutsiga och mörka. El-ledningarna hänger som spindelnät bredvid den spruckna marmortrappan. Och så mitt i alltihop - en kristallkrona! oerhört vacker i empirstil, svart av sot, troligtvis inte tvättad sedan förra seklet. Samma motsatser finns överallt. Husen är alla oerhört vackra, byggda i kolonialstil, men oftast helt förfallna. Portarna är utbytta mot plywoodskivor och så plötsligt; en originalport med sirligt uthuggna huvuden i ek. Men det är ingen bra port, säger damen som bor där, den drar.

Morgnarna är skönast, när nattens friska luft hänger kvar i de första försiktiga strålarna från solen. Havanna är en miljonstad med dubbelt så många invånare mot Stockholm - men nästan inga bilar! Det är fullständigt möjligt att strosa fritt på alla gator och avenyer, bara man ser upp för de enstaka dieselbussarna och amerikanska 50-talsbilarna. I gränderna promenerar mängder av kubaner och ingen störs av de få cyklister som vilt plingandes försöker ta sig fram. Redan efter en timme har de få bilarna lyckats fylla stadens luft med en hinna av sot. Jag vet inte vilket bränsle som man kör på, men ett är säkert, inget fordon här skulle klara svensk avgaskontroll. När den första lastbilen drar förbi centralparken, lägger sig avgasmolnet som en fet skugga runt oss. På natten blir himlen svart. Jag förstår att jag är långt hemifrån när jag ser månen. Den ligger som en skål långt nere vid horisonten.

Paradis för överklass
Här var före revolutionen ett paradis för den amerikanska överklassen. Då satt skådespelare och andra stilla i palmernas skugga och sippade på sina drinkar. Hemingway hade sin favoritbar, där kostar numera favoritdrinken Mohito tre dollar istället för två, som på barerna intill. På revolutionsmuseet sitter mängder av skolbarn och skriver av propagandatexterna. Här hänger revolutionärernas blodiga skjortor bredvid modeller av alla bergen där de olika slagen stod. Intill ligger båten Grandma. Det är omöjligt, ja nästan löjligt, att tänka sig att de 82 revolutionärerna som kom i den lilla båten år 1956 verkligen lyckades att ta över hela landet. Idag kritiseras Castro öppet. Det är en helt ny företeelse, för bara något år sedan så var all politisk diskussion tabu, idag har allt blivit annorlunda. "El diablo" säger någon om Fidel, samtidigt som många är mycket medvetna om de fördelar som revolutionen faktiskt gav de fattiga. Trots att Kuba är ett mycket fattigt land så utrotades i det närmaste både svält, arbetslöshet och analfabetismen. I dag står dock landet inför stora krav på förändringar.

Små familjerestauranger
Tidigare var i stort sett alla privata initiativ förbjudna. Idag är det tillåtet att hyra ut rum och att öppna restaurang därhemma, men med högst tolv platser. På de små familjerestaurangerna går det att äta billigt. Det är både intressant och trevligt. Den Kubanska maten är däremot knappast någon höjdare. Här gäller ris blandat med svarta bönor och i bästa fall en bit stekt kött eller fisk. På finare dollarrestauranger kan man dock ibland få chans till en nykokt hummer. Att få handla med turisterna är också begränsat. Ett paket med goda äkta Havannacigarrer kostar hemma flera tusen kronor. Här får du samma ask för halva priset och köper du den av en pojke på gatan så kommer du undan med en hundralapp. Jag svarar till slut ja, på en fråga från en pojke på gatan om jag inte ska köpa cigarrer. Men han är försiktig. Först går han iväg till några vänner och beställer en ask. Vi väntar några minuter på en bar, snart kommer en cykeltaxi. Vi byter plats med passageraren. Bakom ryggen har han en plastkasse med cigarrerna. Under färden görs sedan affären upp. Det slår mig först efteråt att affären med all säkerhet inte var tillåten, i alla fall inte ur pojkens synvinkel.

Hyr en sängplats
Jag bor för det mesta i familj. Det är enkelt och intressant. Efter ett tag förstår jag att jag för det mesta hyr en sängplats. På natten har jag rummet, men på dagen är det en del av familjens hus. Öppenheten gäller även åt andra hållet, jag kan alltid sitta i deras vardagsrum och titta på teve. I badrummet finns varmvatten. Det är lyxigt, man trycker ihop två elledningar med varandra förklarar mormorn i familjen, så värms röret med vattnet upp och jag kan duscha i en smal, ljummen stråle. Men även hotell är bra alternativ. I Matanzas hamnar jag på stadens häftigaste hotell. Det heter Loubre och är byggt under kolonialtiden med allt bevarat.

På gården vajar de välvuxna palmerna och i entrén hänger kristallkronorna kvar och den väldiga delade marmortrappan leder upp till rummen. Mitt rum har balkong med handsmidda räcken och vetter mot Plaza Central. Det är möblerat i fransk rokoko, men dörren är trasig, där sitter en tunn skiva inspikad och på kvällen stängs vattnet av. Priset är lågt, 27 dollar. Kubas landskap är kanske världens vackraste. Det är grönt och bördigt, i väster mot Pinar del Rio ligger ändlösa tobaks- och sockerplantager och bergsmassivet i öster kring Cienfugeos kräver nästan en egen resa. Palmerna vajar mellan fälten i den behagliga klimatet. Det är varmt, men inte hett, cirka 25 grader på dagen.

Dubbla ekonomier
På Kuba finns två parallella ekonomier. Dollar och pesos. Enligt turistindustrin så klarar sig alla turister på dollar. Och visst, ingen nekar att ta emot dollar. Men på de små familjerestaurangerna, kaffe och glass på gatan, lokalbussar mm betalas med pesos. Betalar man med dollar där, så finns ingen växel, lägsta pris blir alltså en dollar. På den inofficiella marknaden går det 20 pesos på en dollar. En peso är alltså lika med 35 öre. För en peso åker man lokalbuss fem gånger eller dricker två koppar svart, gott espressokaffe på gatan. Men allt som är av lyxkvalitet, och dit räknas även inköp av tvål, kan endast köpas med dollar. Det är meningslöst att ta fram pesos i större affärer, på restauranger, hotell eller diskotek. Dollarmarnaden är dyr. Jag äter frukost som består av två koppar kaffe med mjölk och en varm skinksmörgås. Den kostar tio dollar. De stora hotellen har för övrigt ofta en fantastisk frukostbuffé där bara fruktbordet är stort som ett svenskt smörgåsbord.

På lördagskvällen är det dans på avenyn. Många kulturaktivteter är statligt organiserade. Musiker, dansare, skådespelare har statlig lön och reser runt och uppträder utomhus. I den svarta natten på den stora avenyn dunkar de medryckande rytmerna starkt och häftigt. En svart ung man står på en stenpelare och sjunger i mikrofon. Alla dansar. Att dansa på Kuba är ett måste. Här heter diskoteket 'salsotek'. Man dansar salsa och marenga och givetvis disko. För den som inte kan stegen går det lika bra att bara gunga med i rytmen. Även i de mindre städerna är de allmänna kulturaktiviterna imponerande. I Matanzas piskar ett gäng svarta trumslagare upp stämningen. Danstrupper avlöses av inspirerade lokala förmågor och snart är det allmän dans på det lilla torget. På diskoteken blir jag ständigt uppbjuden. Åldrarna är blandade även om de flesta är mellan 20 och 30 år. Här gäller, som överallt annars på sådana här ställen, bara dollar. Cirka tio dollar för att komma in och en dollar för en öl eller en läsk .

Vita, svarta och allt däremellan
Motsatserna syns också i befolkningen. Jag tänker då på utseendet, inte i sättet att umgås. Rasismen är förbjuden och finns inte på samma vis som i väst. De vita har visserligen ofta de bästa jobben, men i det dagliga livet existerar inga synbara motsättningar mellan svarta och vita. Jag uppskattar ett par procent som helt vita. De är kreoler eller ättlingar från de invaderande spanjorerna. Ett par procent är helt svarta, stammande från slavarna. Alla andra är däremellan, långa, vackra och med olika nyanser av brunt skinn. I huset mitt emot hyr en svensk, eller snarare holländare, ett rum. Han är drygt 50 år, född i Rotterdam, gick tidigt på sjön och hamnade till slut i Göteborg. Där har han köpt sig en gammal fiskebåt, den ligger i hamnen och på den har han bott de senaste 20 åren. Bredvid honom går en liten kubanska. Hon är vacker, men det vilar en sorgsen tyngd över hennes ögon. De ska gifta sig. - Jo, jag åkte ju hit för att hitta en fru, säger han lite sävligt. - På fjorton dar? jag fattar inte. Hon ler mot honom. Representanten för väst, för hennes nya liv. På en båt i Göteborgs hamn.

Lada framför Cheva
Jag gör en intressant rundtur med taxi. En hel dag till en rad olika byar, små museer, tobaksplantager med mera kostar 700 kronor. Bilarna står på Plaza Central i Havanna. Jag väljer en Lada. Aldrig tidigare skulle jag i min vildaste fantasi kunna tänka mig, att jag skulle välja en ryssbyggd liten Lada, framför en superhäftig Cheva från 50-talet. Men valet är självklart - här. Chevan startar ibland, ibland inte. Den går tungt och trögt och långsamt, den spyr ut avgaser av det dåliga bränslet. Den drar massor av bensin och går den sönder på vägen så finns det inga reservdelar. På tobaksplantagen sitter en äldre man i ett litet trähus. Han rullar cigarrer. Det är fascinerande att se på. Han förklarar skillnaden mellan en riktigt fin cigarr, som görs av hela blad och nästa kvalitet som görs av småbitar som skurits loss.

Först trycker han ihop en lagom mängd blad som han klämmer in i en urholkning mellan två plankor, efter en kvart är de klara för täckbladet. Med vana fingrar skär han ut den finaste biten ur ett stort blad, virar det varsamt runt cigarren, han avslutar med en liten bladbit som fästs i ändan. Med ett leende ger han den färdiga cigarren till mig. - Varsågod, ett litet minne från Kuba!

På hemvägen stannar jag ett dygn i Varadero. Där går livet lugnt och stilla. De flesta ligger på den oändliga sandstranden. Två korta och tjocka pelikaner flyger längs stranden. Det är konstigt att så bastanta djur överhuvudtaget kan ta sig upp i luften. Så störtar den ena med öppen näbb handlöst ner i vågorna, och visst belåtet sväljer den snart sitt byte. När den återigen ska iväg så fladdrar den vilt, inte olikt en disneyfigur, med de stora otympliga vingarna och springer med slapprande ankfötter på ytan innan den äntligen återigen lättar. Några små barn rullar sig skrattande i de brusande vågorna och bredvid mig på stranden ligger en nöjd hund. Lika slapp som jag.

Historik
År 1510 landade spanjoren Diego Velázques på Kuba, med en liten armé slogs han ner motståndet från de relativt fredliga indianerna. Slavhandeln tog fart på 1800 talet. Flera mindre uppror gjordes mot det spanska herraväldet. Spanjorerna gav upp 1899 och tre år senare blev Kuba republik. På 1930 talet tog Fulgenico Batista makten. Redan 1953 gjorde Fidel Castro och hans gerillavänner sitt första misslyckade försök att ta över. 1956 gjorde man ett nytt försök. Han landsteg med 82 gerillasoldater på öns södra kust. Efter Che Guevaras attack mot ett tåg i Santa Clara i december 1958 gav Batista upp och året därpå flydde han landet. Che Guevara dog 1967 i Bolivia i ytterligare ett revolutionsförsök. Che är än idag en mycket romantisk och populär hjälte på Kuba. När Fidel Castro tog över makten stod landet inför en ekonomisk kollaps. Ekonomin var anpassad för att tillfredsställa nordamerikanska investerare, spelare och turister, snarare än det kubanska folket. Castro startade snabbt arbetet med att avskaffa svält, arbetslöshet och analfabetism. 1961 försökte 1.400 anti-Castro kubaner med hjälp av CIA att ta makten. Man landade i Grisbukten den 17 april. Invasionen blev ett totalt fiasko. Den enda varaktiga effekten blev en mycket starkt propagandamöjlighet som Castro inte var sen att utnyttja. Under sex dagar 1962 stod världen inför en uppenbar risk för totalt kärnvapenkrig. Pentagon hade just upptäckt en militär upprustning på Kuba. Sovjetiska ledare på Kuba hade tillgång till taktiska kärnvapen med order att trycka på knappen om de blev hotade. Dessutom var en rysk konvoj på väg mot Kuba med ytterligare kärnvapen. Men Kennedy och Nikita Krushchev lyckades till slut att lösa knuten. 1980 deklarerade Castro att det var fritt fram för den som så ville att lämna landet. Över 30.000 kubaner tog chansen. Med alla tillgängliga farkoster, från stabila båtar till uppumpade bilringar tog man sig till Florida. Möjligheten att åka begränsades snart. Både från Kubas sida och från USA:s, som plötsligt stod inför ett helt nytt invandrarproblem. Den som idag vill lämna Kuba måste ha en personlig inbjudan och turistvisum - eller gifta sig med någon utifrån.