Publicerat i DN
Min far var inte välkommen att vara med när jag föddes, medan jag förväntades att vara med när min dotter Emma föddes. Så snabbt har en attitydförändring skett, och jag är tacksam för den. Jag har kunnat köra vagn utan att behöva känna mig uttittad.
Jag har till och med kunnat byta blöjor och värma välling, utan att behöva känna mig stämplad som en lite konstig typ. Ändå sker det inte utan en viss ansträngning. Fortfarande kommer, trots allt, en och annan gliring om vad som är manligt och inte. Jag har alltid älskat att resa. Men hur reser man med ett litet barn? Eller förväntas man nu sitta snällt hemma?
Jag bestämde mig för att göra ett försök. När Emma var åtta månader tog jag med henne på en treveckors resa till Grekland. Jag var pappaledig och gick hemma. Min fru hade tagit första perioden, jag skulle nu ta vid. Till en början drog jag glatt vagnen ensam i stan, men tröttnade snart. Alla andra jobbade ju. När jag till slut bestämde mig för att resa hörde jag bara positiva reaktioner. - Vad roligt, en pappa som bryr sig om! Min fru däremot fick ta emot andra reaktioner. - Hur kan du! Hur vågar du låta dem fara själva? Men hon insåg, liksom jag, att vår resa var en möjlighet för Emmas och min relation att gro sig stark, och inte en fara för deras. Tidigt på våren åkte vi.
Fantastiskt bemötande
Jag funderade länge på barnvagnsfrågan. Jag fasade vid tanken på att behöva släpa med vår gedigna tunga liggvagn. Samtidigt har ett barn på åtta månader stort sömnbehov. Emma placerades slutligen i en lätt, hopfällbar sittvagn, som jag konstruerat om så att den gick att fälla ner till sovläge.
Ett något så fantastiskt bemötande som ensam pappa på vift med liten barn har jag aldrig tidigare upplevt. Att beredas bästa platsen i planet, gå före i köer, få hjälp och vänligt bemötande var självklarheter. Jäktade affärsmän, förväntansfulla turister, yrkesfolk, alla vek undan i kön och visade fram pappan med det lilla barnet på armen. På båten från Aten till Kreta turades de hemåtvändande kvinnorna om att få hålla Emma. Med gester, miner och internationella uttryck lyckades vi prata med varandra.
Vem tar hand om henne?
- Vilket fint barn, sa man och jag nickande, jäsande av stolthet. - Var är mamma? blev nästa fråga. - Hon är hemma. Sverige. Arbetar. En lång tystnad uppstod. Eftersom man trodde att jag missförstått så upprepades frågan ett par gånger. Slutligen kom den verkliga frågan. En kvinna lade sin panna i djupa veck och slog ut med armarna. - Men vem tar hand om henne? Det blev svårt att förklara. Modern levde, hon var inte sjuk och ingen katastrof hade inträffat. I ett hörn satt männen och lyssnade på samtalet. En vacker vithårig äldre man satt i mitten. Han spelade bosoki. Han slutade spela och alla tittade på mig. - Men du, frågar han och skrattar. Var har du brösten?
Choklad och råa ägg I Sitia
På västra Kreta stannar vi. Turistsäsongen har inte börjat ännu och vi får ett hotellrum med balkong mot havet för halva priset. Efter några dagar är vi kända i byn. Grekerna är ett fantastiskt barnälskande folk. När jag köper ett vykort får jag en stor chokladkaka - på köpet - till Emma... En bonde som extraknäckte som dödgrävare gav mig ägg. - Bra för barnet, sa han. Men vad gör man med råa ägg på ett hotellrum?
Vi hyrde moppe och med Emma innanför jackan åkte jag ut på landet en varm eftermiddag. Långt borta från ära och redlighet stannade moppen. Den var stendöd. Där stod jag, ensam i den varma grekiska solen, med ett sovande barn innanför jackan. Jag bäddade ner henne i väskan och liftade hem. Först när vi kommit fram upptäckte föraren att han gett lift åt två personer.
Bruna och utvilade är vi snart hemma igen och där väntar mamma. Ivrig på att få ta vid.
Tillbaka till huvudmenyn.